Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i en av de främsta skyttegravarna, blott sextio meter
från fiendens front, från hans främsta
skyttegravs-linje. Det var icke deras vanliga skyttegrav, den hade
de i villervallan icke funnit, den höll väl en
annan’pluton. Korpral Jung sände Ludder att undersöka vilka
som höllo granngravarna. Det var »örnboets» karlar
till höger och första plutonen till vänster.
Man började maka undan de döda och se efter om
några sårade ännu voro vid liv, man gjorde sig
förtrogen med de underjordiska bakomliggande reserv- och
skyddsrummen, löpgravskvarteren, sanitetsförråden.
Här och var i de underjordiska skyddsrummen sutto
några av deras kamrater från förra besättningen, vilka
lyckats rädda sina liv. De sågo ut som spöken, flera
voro omtöcknade. De hade först tagit landsmännen för
fiender, som stormat deras gravar och i mörkret föllo
av misstag salvor mot de egna, men snart voro de på
det klara med saken och gladdes åt att de hade sina
liv i behåll. Ty det var det märkliga, att ju värre detta
krig ödeläde människoliv, ju häftigare klamrade sig
flertalet av dessa dödens redskap fast vid livet. Och
ju närmare döden varit, desto skönare syntes livet,
sedan det väl blivit frälst.
Hag Brumm kröp in i ett reservrum bakom
skyttegraven. Här brann ännu en liten usel lampa, lysande
över tre soldater; de två sårade hade förbundit
varandra med fodret i rockarna och vilade hopkrupna
mot varandras höfter som två hundvalpar; den tredje
var icke sårad, men i skräcken under det värsta
ovädret hade han gjort ner sig och träcken flöt nedför hans
skor, förpestande den redan förut usla luften. Den
stackars saten såg med bönfallande blickar på den
inträdande kamraten. Så sade han:
— Tala inte om det här, kamrat! Jag spjärnade
emot, men det gick inte.
Hag Brumm gick ut ur graven, tog en rock från en
av de döda, kastade den åt den nersmorde, som
skyn-samt började torka sig ren.
— Tack kamrat, sade han till Brumm, när allt var
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
