Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
färdigt, och han tilläde efter en stund: Du ska få min
ranson tobak i morgon, kamrat.
I nästa rum såg Brumm två soldater sitta och vila.
I töcknet sågo de friska ut, de stödde sig mot väggen
och höllo gevären i händerna.
— God dag, kamrater, ingen fara mer, hälsade Hag
Brumm, men fick intet svar. Han kröp fram till dem,
skrek i deras öron sin hälsning, intet svar. Han tog på
deras händer. Dödskalla. Han hade två lik framför sig.
I ett sidorum, dit man blott kunde krypa, lågo tre
döda, kvävda i sömnen, syntes det, av brist på syre.
En hade en munharmonika i handen, som om han
spelat, när döden kom.
Under tre timmar hördes blott enstaka skott, och
»Hotell Jakobsen» började hoppas på, att
artillerielden var slut för denna gång — det tyska artilleriets
svar hade tydligen gjort effekt — då trumelden
började på nytt. Till en början lät det som ett hagelregn
i en hasselskog, blott hundrafalt förstärkt. Sedan lät
det som ylande av tusende ilskna, sårade vargar,
avbrutet av ett dovt brummande, stötvis kommande dån,
som om bergen fått liv, blivit ovänner och råkat i
slagsmål. Mörkret började falla på. Från skyttegravens
botten såg man blott en strimma av himmelen. Denna
strimma började lysa röd av skenet från de brinnande
horisonterna, där tusen mörsare, minkastare och
bombmaskiner utförde sitt arbete.
Sergeant König, som eljest var morsk och ideligen
talade om, att han skulle till Paris, kosta vad det ville,
kom blek och skräckslagen för att inspektera.
— Det här betyder stormning, sade han till Jung,
som nickade utan att yttra något.
Sergeanten måste skrika in i örat på korpralen, och
ändå var han inte viss om, att denne uppfattat orden.
Ibland flammade himlen som ett enda eldhav. Erbel,
som stod på post vid bröstvärnet jämte Pankrow och
tolstoyanen Krieg, märkte plötsligt hur den sistnämnde
släppte geväret, som föll ner i dyn, hur han tryckte sig
mot den våta, slammiga skyttegravsväggen, som för att
omfamna den smutsiga jorden. Erbel trodde, att
kam
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
