Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de allehanda tyska ord. I synnerhet hade de övat
henne att säga »Ich liebe dich». Till en början hade Hag
Brumm inbillat henne, att det betydde »Jag tackar dig».
Varje gång någon av soldaterna hade gjort flickan en
tjänst, sade hon med ett hult leende »Ich liebe dich».
Och så skrattade de och hade roligt. En kväll sporde
hon Karl Müller, som hon var mest förtrogen med,
varför de alltid skrattade, då hon tackade dem. Han
kunde inte låta bli att avslöja hemligheten. Leonie blev
röd men icke ond. Karl Müller måste nu lära henne
vad »merci» verkligen hette på tyska. Nästa dag var
hon angelägen om, att soldaterna skulle göra henne
varjehanda tjänster, för att hon skulle få säga »Danke
schön», och lura dem på deras glada förväntan och
fröjdas åt deras mot vanligheten snopna uppsyn.
Medan Nivelies på detta sätt kom fienden närmare
och till slut blevo goda vänner med de farliga
bocher-na, satt familjen Braumont alltjämt lika hård och svart
som förut, nergrävd i källaren till det hus, som en
gång varit familjens stolthet. Gubben Braumont hade
en gång varit ett slags bymär, var ytterst stram, fylld
av ärlig patriotism och ett uppriktigt tyskhat. Han
älskade lidelsefullt sin by och gård och hade föresatt
sig att förr dö i sin håla än överge den för att på andra
håll bakom fronten söka en tryggare tillflykt. Sina
möbler och husgeråd hade han så långt görligt släpat
ner i sin källare, vägrande att äta den mat tyskarna
från fältköket ställde till förfogande och som de tre
andra familjemedlemmarna — ehuru nödtvunget —
mottogo.
Han vakade som en varg över den lilla säd han ännu
hade kvar och som Lucile och Jeanette på en liten
tillfällig härd förvandlade till bröd, vattvälling och
pannkaka åt honom. Han hade vägrat fienden varje samtal
och icke sedan tyskarna intågade i byn satt sin fot utom
huset, undantagandes då han släpade sig fram till
kyrk-ruinerna för att bedja till Guds moder om straff över
fienden. Elden från de franska kanonerna malde så
småningom hans hus till stoft. Då Anatole en dag
berörde det tragiska i att deras by skulle förstöras av
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
