Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Kan ni då begripa, varför vi slåss? sporde en dag
gumman Nivelle och vände sig till Kuntze, Pankrow,
Karl Müller och Dreipfennig, som sutto och språkade
på hennes källartrappa.
— Poincaré och Grey! svarade Kuntze bittert.
— Och Hindenburg, tilläde Pankrow.
— Tst! Tst! varnade Karl Müller.
— Tyst, ja! skrek Pankrow. Men sanningen skall
fram. Folket, arbetarna, bönderna ha inget otalt med
varandra. Det är de höga herrarna,
rustningsfabrikan-terna, generalerna, diplomaterna, dessa satans
skurkar, som ha satt krigsmaskinen i gång.
— Tst! Tst! Jung kan höra dig! varnade Kaiser.
— Jag ger den Flåbusen satan! skrek Pankrow, allt
mer upphetsad.
Som alltid vid dylika tillfällen, fann Karl
Dreipfennig på råd. Han började plötsligt spela clown, gjorde
grimaser, slog volter, talade ur buken. Alla måste
skratta. Så sjöng han:
Jag är en musikant, kant
och kommer från Schwabens land.
Vi äro ock musikanter
och komma från Schwabens land.
Jag kan ock blåsa,
vi alla kunna blåsa
i trumpeten,
i trumpeten:
teng, teng, tereng,
teng, teng, tereng,
teng, tereng, tereng.
Dreipfennig satte händerna till en lur framför
munnen, spelade och smattrade och till slut lät han även
baken blåsa. Ack, gumman Nivelle måste skratta.
Själva den bleke och fanatiske Pankrow måste skratta.
Man kunde ju icke annat.
Soldaterna hade lärt sig en del franska, men det
gick i alla fall knaggligt att göra sig förstådd. Gumman
Nivelle begrep inte ett tyskt ord. Leonie däremot
kun
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
