Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gets vardagsliv, detaljer som kunde ge dem anledning
att skratta. Ett hejdlöst, hektiskt skratt med gråt
bakom. Ett skratt som kunde lösa spänningen i
huvudet och bröstet och få kroppen att vrida sig i
pa-roxysmer. Ett skratt som slutade upp lika häftigt som
det kom och lämnade rum för djup tystnad. Och den
tystnaden låg tung och kväljande över dem, full av
oro, ängslan och begär, av ludna skygga vilddjur, som
skämtet och skrattet åter och åter jagade på flykten ...
Naturligtvis talade de också om kriget och framtiden.
Hur fjärran de lågo nu augustidagarna för bara två
år sedan, i en annan tid, på ett annat klot! Tysklands
ödestimma, som skulle båda en ny dag full av allvar,
storhet, dåd, av hög tragik. Nå, icke alla hade trott det,
icke alla hade varit rusiga av illusionen om krigets
härlighet. Pankrow hade aldrig hört till de
omtöcknade, hade alltid varit fylld av hårt trots och
upproriskhet. Men Kaiser hade hört till dem, som varit
brinnande i sin entusiasm för sitt stora fäderneslands seger.
Nu var han ofta likgiltig; glöden hade falnat.
Han erinrade sig ofta de där augustidagarna, då hans
bataljon ryckte ut.
Hur underbart gripande avresan till fronten hade
varit! Ack, denna hänförelse! Hela bataljonen hade
haft uniformer och hjälmar smyckade med blommor.
Outtröttligt hade händer, näsdukar, schalar, flaggor
från varje fönster och gata vinkat till dem. Tusende
hurrarop! Och så soldaternas evigt nya, underbara
försäkran: »Fast står och trogen vakten vid Rhen». En
sådan timma, som sällan slår i folkens liv, den hade
varit så väldig och skakande, att den allena måste
komma att uppväga alla ansträngningar och försakelser,
vad komma månde.
Men sedan hade skyttegravarnas vardag med dess
slam och blod lagt sig som gyttja över allt det som åt
kriget gett den stora hänförelsens glans. Att år ut och
år in blott mörda och innerst veta, att till sist skulle
man själv ändå mördas — sannerligen kanske
enstöringen Thomas Krieg hade rätt, tolstoyanen och
anarkisten, som aldrig slogs, aldrig sköt, som bar »Betän-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
