Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma kväll skrev Karl Müller ett brev hem till sin
mor och berättade om sextetten från »Hotell
Jakob-sen», om deras samtal med de franska flickorna, som
sände sina hälsningar till henne. Han skrev, att något
folkhat såg man inte till vid fronten, det var bara
bakom fronterna. Alla längtade efter freden, och ingen
kunde begripa, varför detta massmördande fortsatte.
Men, sade han, blir det inte fred snart, så blir det inte
gott för dem, som ha makten i sina händer; det
funderas och frågas så mycket i skyttegravarna och
frontkvarteren. Kära mor, slöt han, bed till Gud, att han
gör fred, eljest tror ingen till sist på honom.
5
När Inga Klein kom ut från fängelset, var hon en
annan än den unga, olyckliga flicka, som vandrade
in i dess mörker. Liksom det skedde med soldaterna
i det stora kriget, hade hennes själ mognat. Stora
olyckor antingen bryta ner folk som enskilda eller
göra de dem till livets genomskådare och Guds
profeter.
I fängelset hade Inga Klein tänkt över tingen på sitt
enkla sätt och kommit till en filosofi att leva på.
Först kände hon blott hat och förakt för allt och
alla. Varför skulle just hon lida och straffas i denna
värld full av blodröda synder, som aldrig bestraffades?
Varför, varför...? Tankarna gingo i ring som hon
själv och medfångarna under rasten. Hon hårdnade,
blev torr och hätsk i sinnet. Där skulle hon stannat,
om h<5n hört hemma i brottslingarnas värld; men det
gjorde hon ej. En natt kom gråten, lisande själens
förtorkade marker som ett regn. Det började spira
igen. Ur självmedlidandet växte medkänslan med alla
människor, alla olyckliga. Hon anklagade ingen
särskild för sitt eget bittra öde. Hon hade strukit ut ur sitt
medvetande sin älskares bild och namn.
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
