Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon anklagade samhället för förlusten av sitt
barn. Icke hon var mörderska, utan det samhälle, som
låter en övergiven flicka och mor gå under. Mot ett
sådant samhälle ägde hon icke blott rätt utan även
plikt att föra ett ständigt krig, ett krig på liv och död.
Men eftersom människorna ännu voro så skröpliga,
kunde man icke på dem bygga ett nytt samhälle. Det
nya samhället, som liksom en morgonrodnad lyst
framför henne i fängelsets mörker, måste byggas på några
få stora principer, på idéer av levande kraft, så att de
förmådde ge människorna en ny själ. En sådan idé
av förtärande eld var hennes tanke om samvetet som
den enda giltiga makten i livet, en annan var idén
om den fullkomliga frihetens stat liksom också
principen om andens seger över materialismen, över
Mam-mon. Hon kunde icke tro på Gud eller på någon
gudomlig makt. Ty skulle Guds makt finnas, måste det
vara en god makt. Men en allgod och rättfärdig Gud
skulle aldrig ha bragt henne, den oskyldiga, i olyckan,
icke mördat hennes barn, icke till sorgen över barnets
förlust även ha lagt fängelsets förnedring och skam.
En rättvis Gud skulle icke kunnat tillstädja de fattigas
utplundring, och en allsmäktig Gud skulle aldrig ha
tillåtit världskriget. Alltså måste hon välja emellan
tron på existensen av en ond andemakt och på ingen
andemakt alls. Hon valde den senare. Endast hos
människan själv ligger möjligheten att besegra det onda
och erövra det goda.
Hon brydde sig icke längre om de stridande ismerna,
icke om de tusen detaljerna, lärorna, kätterierna, icke
om ledarna och profeterna, icke om Marx, Branting,
Almhagen, Högland och Liebknecht. Hon hade blicken
helt fångad av den underbara dröm hon drömt i
fängelset. Den drömmen blev allt mer till en verklighet, till
en uppenbarelse, till ett löfte. I sina tal med sig själv,
där hon än var anklagare, än anklagad, där hon
angrep och försvarade sig, där hon gärna spelade roller,
som om hon stått på en teaterscen och där rollerna
voro omväxlande Gud faders, Satans, Människans,
Frälsarens, Arbetarens, Mördarens, Samhällets, Mo-
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
