Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här härdas viljan till ett härligt stål,
en klinga blixtrande som ädla stenar
och hotfullt mörk som himmelens kupol,
när blixt och åska kvava luften renar,
och hög den reser sig mot fjärran mål
som ekens stolta stam och djärva grenar.
— Äh, den käre Högland! ropade Kata.
En orm, o narr, du när vid egen barm,
och varje vapen du mot honom vänder
av vrede skummande, i hatfull harm,
han rycker lekfullt lätt ur dina händer
som ur ett barns och sen med säker arm
och stadigt sikte mot dig återsänder.
— Jag tycker han skulle utelämnat ordet »vapen»,
sade doktor Dafneson.
Du narr! — jag en gång varit nog så svag,
jag tackar dig: den tiden är förliden.
Nu kan jag trotsa varje ödets slag.
Med samma tålamod som själva tiden
fördrager allt, så kan jag vänta på min dag
då jag skall åter möta fram i striden.»
Stort jubel och handklappningar. Kata torkade
oför-märkt en tår ur ögonvrån.
-— Jej syns gott om Högland! ropade Palmen. Jej
syns, så skall en förer tala.
— Men är han inte förbjuden att skriva politik?
— Jovisst! Inga artiklar. Men dikter får han skriva.
Dikter tror dom där jyckarna är detsamma som
psalmvers eller bellmansvisor. Nu skriver Zäta sina ledare
med rytm och meter och de passera gladeligen
fängelsecensuren.
— Ja gu den du! Jej syns Plogland är en glimrande
förer! återupprepade Palmen.
— Högland är vår ledare, inte er, gamlingar,
dund
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
