Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Mars - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Just snygg trafik! Fy tusan! svor Kunerth.
Lanz gick ut och grät.
— Gråt inte, tröstade Dreipfennig. Du ska få
chokladen, som jag fick av flickan. Lanz körde bort honom.
Dreipfennig försökte skämta bort kamratens
förtrytelse. Han var ledsen över, att Lanz var ond. Men
kamraten skrattade inte åt honom som eljest.
Nästa kväll kom Leonie till Erbel, då han stod vid
silltunnan och tvättade sig. Hon hade något att säga
honom. De gingo till ett sönderskjutet hus, där
resterna av en liten trädgård ännu funnos kvar. Tre små
trasiga träd hade fått gröna blad.
— Det är våren, log Leonie och pekade på den
grönskande kvisten.
Soldaten tog ett litet nyutsprucket blad och fäste i
Leonies knapphål.
— Det är våren, bekräftade Erbel och nickade. De
talade franska, ty soldaten kunde franska bättre än
flickan kunde tyska.
— Skall du också till flickorna i Dent? sporde
Leonie rakt på sak.
— Nej, svarade Erbel.
— Men alla de andra ha ju varit där? Hon blev allt
oroligare.
— Inte alla.
— Jeanette undrar om Hugo varit där?
Hugo var Kaiser.
— Nej.
Hon blev lugnare. Hon flyttade sig helt in till
honom.
— Leonie, sade Erbel, vi ska snart skiljas.
Regementet skall till ostfronten om några dagar.
Hon tog hans hand och kramade den.
— Du är min fiende och du är min vän, min bäste
vän, småpratade hon. Mor säger, att vore du landsman,
skulle du få gifta dig med mig.
— Men Joseph då?
— Jag har aldrig älskat Joseph. Och vem vet, kanske
är han död.
De sutto en stund tysta.
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
