Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Mars - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ge röst åt smärtan, ångesten, människohjärtats vilda
förtvivlan? Vart togo de tiotusen kämparna vägen?
Var rosta alla de förlorade vapnen? Vem hörde jordens
jämmer? Vem trädens och kreaturens suckan?
När slaget efter dessa dagar var tillända och den
tyska fronten flyttats fram två kilometer, höll
armébefälhavaren fältgudstjänst utmed fronten och tackade
Gud för segern. Även kompaniet »Glada Preussen» av
von Lessingers bataljon i hilmersdorffska regementet
firade segern. Äh, de voro icke många kvar av det
stolta regementet. Av »Glada Preussen» funnos tolv
män i livet och av »Hotell Jakobsens» folk fyra man.
Nedskrivaren av dessa rader, som blott skildrar vad
några stackars soldater från krigets värld för honom
berättat, skall endast beskriva deras kamp och död,
som tillhörde »Glada Preussens» kompani.
Redan innan kompaniet hunnit genom »Dödens
skog», platsen där de vid Chaunois stupade jordades,
och innan det nått fram till de första skyttegravarna
och skyddsrummen, hade Viktor Lanz, teologen från
Marburg, fallit. Hela kompaniet hade gått fram i spridd
ordning i den rasande elden. Soldaterna hade slutligen
kastat sig på marken och grävt ner sig till skydd mot
granatskärvorna, som yrde omkring dem. Som en
härskara av mullsorkar försvunno de in i jorden eller
satte sig längst in i granathålen. Viktor Lanz låg i ett
mullsorkbo, som han grävt sig mellan Pankrow och
Kaiser. Han sökte draga sina långa ben — som stucko
ut utanför gropen likt två trädrötter som en
stormflod spolat bara — så långt in under kroppen han
kunde. Han låg på magen med kroppen tryckt mot den
fuktiga jorden. Han hade sina händer knäppta till bön
och bad i ett: Herre Jesus Kristus, förlåt mig mina
synder!
Plötsligt hörde Pankrow ett klagoskri. Han visste
icke, varifrån det kom, om från när eller fjärran;
döendes rop fyllde luften vida omkring. Efter en stund
hörde han alldeles intill ett rop på hjälp. Han kröp
ut ur sitt sorkbo och såg sig omkring. Men han såg
blott de svarta mullkaskaderna, som stego ur jorden
222
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
