Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Röd november - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I väster fortgick kriget.
På den fransk-engelsk-amerikanska sidan av fronten
i Picardie lågo vid Somme i en liten eldhärjad skog
några kompanier av västmakternas trupper. De hade
ett nät av betongmurade skyttegravar att försvara.
Bakom sig hade de enorma batterier och hela hjordar
av tanks. Varje man visste, att slagna kunde
västmakterna aldrig bli, men ännu kunde segern dröja och
ännu kunde den kosta miljoner av unga män.
Vad hade detta krig icke redan kostat av blod och
tårar!
Att Ivar Björn ännu levde var honom själv en gåta.
Många av dem som kommit med samma fartyg som
han över oceanen, pressade till krigstjänst eller lockade
av äventyrslust, vilade i den franska jorden. Somliga
hade dött, som fattiga satar mest dö, enkelt och utan
larm. Efter som det nu en gång var krig och de voro
här, så all right, det var att slåss och skulle det nu
bli slut på det hela, så var det väl intet att göra däråt.
Andra hade larmat och bråkat, svurit och förbannat,
supit och levt rövare för att hålla krigets spöken på
avstånd och dött som galningar dö. Några hade själva
stympat sig och ett par hade gett sig till fienden. Men
lika hastigt som de dödas skuggor eller de tröttas
ryggar försvunno ur kamraternas åsyn, hade nya soldater
kommit i deras ställe, som lämnat dem. Outtömliga
voro Englands och Amerikas folkbrunnar. Outtömliga
voro också deras förråd av livsmedel och vapen.
Ivar Björn låg på sin bänk i skyttegravens
skyddsrum och sökte minnas sina döda eller bortkomna
kamrater. Men de blevo blott overkliga gestalter, som
silhuetter klippta ur ett stort svart pappersark. Blott två
av de döda voro honom ännu i hjärta och inbillning
så nära, att det ofta var honom svårt att tro, att de
verkligen gått bort. Den ene av dem var Sven Brynja,
hans landsman och klasskamrat. Det var nu ett halvt
år sedan han stupade. Ivar Björn mindes så väl den
dagen. Brynja hade från första stund han kom till
Frankrike sagt sin kapten, att förr än han sköt ett
skott mot »fienden», som icke var hans fiende, skulle
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
