Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Röd november - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han desertera eller ge sig fången. Men finge han bli
sjukvårdssoldat, så skulle han stanna. Kaptenen skulle
kunnat skicka honom till exekutionsplutonen som de
franska och engelska officerarna ofta gjorde i
liknande fall, men han gjorde det inte, ty han hade ett
mänskligare hjärta än de flesta andra officerare i arméerna,
och så var hans farfar svensk och han hade en viss
klockarkärlek till svenskar. Sven Brynja eller som
amerikanarna och engelsmännen kallade honom Swinn
Brunion blev sjukvårdssoldat och eftersom han gett
sitt löfte, så rymde han inte. Han gjorde sin plikt utan
krumbukter, ja, han kände det verkligen allt mer som
gjorde han en ofrånkomlig plikt. Han förband med
samma tålamod och samma tappra sinne vän som
fiende: för honom voro de alla olyckskamrater, intet
annat än olyckskamrater. Han blev med tiden mycket
populär hos soldaterna. Till och med tyskarna på
andra sidan Ingenmansland kände namnet Brunion
och nämnde det med aktning och tillgivenhet.
Så hände det en dag, att order kom till stormning.
Det var strax före det sista genombrottsförsök
tyskarna gjorde. Man brydde sig numera inte om att räkna
eller grubbla över dem som föllo. Kriget hade blivit ett
hantverk. Det var också nu en gång så, att soldaterna
skulle falla; det var ingenting att göra åt saken. Det
var så ödets lag. Kanonerna dånade, kul-sprutorna
smattrade, himlen brann och jorden skalv — leva eller
dö, det kunde kvitta lika. Hade man tur, klarade man
sig; hade man otur, blev man kvar. Till slut upphörde
hjärnan att fungera annat än rent mekaniskt.
Reflexion och tanke vissnade bort. De som hade dåliga
nerver togo slut. Till sist levde och rörde sig alla som
mekaniska dockor. Bland dessa gick Brunion som en
av de få med ett levande hjärta. Nå, så kom då den
där stormningen och motstormningen i april. Brunion
hade klarat sig bra på slagfältet, släpat och slitit; såg
ut som en slaktardräng, men livet var i behåll. Han
förtröttades ’cke i att bispringa de sårade och döende.
Ivar Björn hade sista gången sett honom komma mot
förbandsplatsen, bärande en sårad på sin rygg,
sanno
341
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
