Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Röd november - 13 - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Gott och väl, invände Brand, men man kan också
tå för mycket av filosofi och begrundan. En klass,
som i trance stirrar på sin navel är icke mycket värd
i denna hårda tid. Nej, det viktiga är att kampviljan,
framåtandan hos rörelsen icke dör utan växer;
klasskampen är det enda rättesnöre vi äga. Icke försoning
med fienden, som blott lurai- på revansch, utan
rustning till nya strider.
— Svärdet i ena handen, mursleven i den andra,
sade Högland lakoniskt.
De promenerande i sammanbindningsbanan
strömmade mot kammaren. De borgerliga partiernas ledare
skulle gå till attack mot arbetarregeringen.
14
Folkets hövding var död och fördes till den sista
vilan.
Sakta, högtidligt, sorgmodigt flöto ackorden från
hornorkestrarna. De förstämda trummorna fyllde
staden med sin dova låt. De trettio vagnarna med kransar
från östan och västan rullade stilla genom gatorna och
efter vagnarna kom ett tåg av hundratusen sörjande.
Det var samma människor som i majtågen ut till
Ladugårdsgärdet om vårarna: Stockholms arbetare, nu
förstärkta med otaliga sorgedeputationer från hela landet.
Där tåget drog fram, stodo skarorna med blottade
huvuden. All trafik var inställd, där tåget passerade. Man
såg granneligen, att det var en storman, som här
gjorde den sista färden.
Man kunde knappt se likvagnen med kistan eller
spannen av hästar i svarta schabrak som drogo den.
Vagn och hästar voro inneslutna i en fanborg av röda
florbehängda dukar, omöjliga att räkna och från alla
rikets delar. Gamla grånade arbetets veteraner och
unga rörelsens kämpar höllo om stängerna. Stilla slog
vinden då och då i dukarna. Då fladdrade den röda
elden, vilken inneslöt den döde Hövdingen, och det var
som om stora purpurfåglar slagit med vingarna liksom
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
