Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
far sig min Pappa helt och hållet, ty Kapten
Fenwich hade underrättat samtlige Officerare
vid sin corps, om vår plan att begifva oss
till Mont Real, och han sade mig sjelf kort
fore vår afresa, att han hade gifvit sin vän,
Kapten Fitzgerald, ett så träffande porträtt af
mig, att, han vid första åsyn onekligen måste
känna igen mig."
’’Sålunda är det Kapten Fenwich, som
Du har att tacka för Kapten Fitzgeralds
artigheter? Jag trodde, alt du helt tillfälligtvis
hade gjort hans bekantskap."
Carolina blef varse den genomträngande
blick, som hennes far fästade på henne,
under det han sade detta. Hon trodde sig i
densamma läsa en fråga, som finge besvaras,
och hon sade, ej utan någon ovilja: "Det är
rigtigt, att vårt första sammanträffande var en
blott, tillfällighet, som min Pappa hade
kunnat sjelf se, och jag tror mig till och med
komma ihåg, att ni den gången för Kaptenen
yttrade Er tacksamhet, emedan hans arm
hado frälst rnig från en nära hotande fara."
"Jag var verkligen, och jag är ännu
tacksam för den hjelp den raske Kaptenen
lemnade dig; men denna tacksamhet härledde
sig mer från din ängslan, än från den fara,
för hvilken han utsatte sig, ty, om mitt minne
ej sviker, så skenade hästen, som skrämde
dig, in uti en annan gata, och koin icke ens
in på den, der. v i befunno oss. Men derom
är nu icke mer frågan, utan jag yttrade endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
