Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 54 -
gamla vän Senecas bekanta yttrande: att det
stundom är ed hjelteverk, att bära lifvet?"
"En lång tid förgick, utan att Afrikan
— detta namn hade min far gifvit slafven —
ändrade något ini sitt lefnadssätt. Jag tror
inig hafva qvar ett dunkelt minne, huru jag
sett honom gå till sitt arbete, och huru han
för öfrigt höll sig ensam och skild från de
andra slafvarna. Han gick med långsamma,
säkra steg, hans blick var alltid nedsänkt och
fästad på jorden; men uttrycket i hans
ansigte var mer en monarks, än en träls.
Slutligen såg inan likväl att hans sinne, som,
likt diamanten, hade motstått tidens inflytelse,
öfverväldigadts genom fanatismen, hvilken,
sora du vet, lika lätt som något kemiskt agens
upplöser äfven sådana substanser, hvilka af
ingen mekanisk kraft kunna krossas. Min
far tillät en nitisk Metodist eller
Hernhu-hutare (jag vet ej noga af h vilkendera sekten
det var), alt komma dit och predika för hans
slafvar. Den der predikanten gjorde ett djupt
intryck på dem; i synnerhet kände Afrikan
sig genomträngd af hans lära, och begagnade
ifrigt alla tillfällen, att få tala med honom.
Hittills hade han undvikit allt omgänge med
sina kamrater; men allt ifrån hans
omvändelse gaf hans seders sträfhet vika för en
utomordentlig mildhet oeh föglighet; han
flydde nu icke mer de andra slafvamas sällskap,
och, ehuru han ännu var förbehållsam och
tystlåten, förekom det mig likväl, som hadø
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
