Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I • I
— 147 —
gång att låta någon misstanka uppstå,
rörande sannfärdigheten deraf. Mistriss Allen hade
dessutom aldrig afvikit från pligternas vag;
hon var enkel i sitt uppförande, och god
mot alla menniskor, och hos henne fanns
intet som kunde reta nyfikenheten. Man
anmärkte att hon ömt älskade den lilla flickan;
detta syntes helt naturligt, ty det var en
liten täck varelse, och Mistriss Allen hade
ännu inga barn, på hvilka hon kunde slösa
den moderliga ömheten. Barnet hade fått
namnet Helena; redan utvecklades dess
förstånd. Ofta talade Misstriss Allen med henne
om dess mor, och hon gjorde det alltid,
trötts sina bemödanden, med smärtans ton.
En dag afbröt henne barnet, och sade: "Var
mamma icke god?" —Ack ja, visst var hon
det. —"Nå väl då, hon måste vara lycklig,
ty hon är i hin,melen" — j2g tr0r det. —
"Ni måste ej mer sörja, då ni talar om henne."
Fru Allen kände hela rigtigheten af
denna anmärkning, men jemte att det alltid
är smärtande att se en späd telning rybkt
ifrån den stam som gifvit honom lifvet,
fästade sig äfven vid minnet af Helenas mor,
och i synnerhet vid hennes död sorgliga
hågkomster, som fördunklade Misstriss Allens
panna, så ofta hon talade cm henne. För att
likväl rätta sig efter denna olyckliga moders
sista vilja, bemödade hon sig beständigt att
väcka och underhålla barnets kärlek för henne.
Misstriss Allen visste att ömheten en-
\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
