Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 84 -
men är det ej mycket bättre än många af dem,
hvilka ni med bäfvan anadep Bittert måste
det visst vara för er att se ert hopp
tillintet-gjordt; men skänker ej min ömma kärlek er
någon tröst?" Helena svarade icke; hon7
lutade hufvudet i sina händer och utgöt en ström
al tårar.
Westall slösade på henne all den tröst,
som Ömheten kunde ingifva honom; Helena
var döf för hans röst. Det förekom henne,
som om hon vore ryckt ur sin mors famn,
och ensam ocfy öfvergifven utstött i verlden,
"Det var då blott ett svek!" utropade
hon, i höjden af sin förtviflan; — "Carolina
hade da anat denna grufliga sanning! Jag
kunde uthärda allt, allt,.,, men denna för.
skräckliga upptäckt".., fortfor hon^med en
häftighet, som öfverraskade Westall, "nej,
derpå var jag icke beredd!"
"Min mor! Kan jag då ej en gång lara
känna ditt namn? Skall del aldrig tillåtag
mig att åberopa det!’*
Hon återtog asken, undersökte den
utan-och innantill, lät den falla ur sina händer,
och utbrast: "O! min mor, var detta din
bedröfliga skänk!’3
I Helenas smärta röjdes någon ting sà
heligtj en så djup sorg låg i hennes afbrutna
Uttryck, i hennes anletes himmelska drag,
att hennes älskare, hvars hjerta var lika
upp-rördt som hennes eget, ej vågade bryta den
högtidliga tystnad, som följde på hennes qval’
fulla utrop,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
