Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92 —
fö{e; och hans lif, älskade Helena, och
ännu mera hans förnuft bero på ert mod och
er ståndaktighet i dessa ögonblick."
Westall lemnade henne nu porträttet,
kontraktet och sin mors bref, hvilket
sistnämnda Helena betäckte med kyssar, fuktade
med tårar och förvarade vid sitt bröst, då
hon ännu ej trodde sig äga nog styrka att
läsa det.
Hon satte sig på kanten af sin fars säng,
och följde med obeskriflig oro det vexlande
spelet i hans upprörda anletsdrag. Snart var
han så vida återställd, att han förmådde tala,
men de första ord han yttrade gaf henne en
grundad anledning till fruktan. Han yrade.
Han ömsevis gret och skrattade. —- Han
ropade namnen: Helena, Maria, Westall, men
ännu oftare och med ännu större häftighet
Carolina. Det förekom honom som om denna
stode på branten af en afgrund, hvarifrån
han förjäfves bemödade sig att rycka henne
tillbaka.
Denna förfärande tafla tycktes till den
grad vara förnämsta orsaken till hans yrsel,
att Westall och Helena efter en kort
öfverläggning beslöto använda alla möjliga medel
för att förmå Carolina att genast återvända
till sin far, i förhoppning om den
välgörande verkan som hennes närvaro kunde hafva
på hans sinne. Ralph blef skickad efter
flyktingarne, för att upptäcka hvar de stadnat.
Det lyckades den gamla tjenaren att vinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
