Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 112 —■
orättvist, «meda’n pappa fatt sin egendom
genom min mor, och er, hvilket ej är er
obekant, var ganska fattig."
Behofvet att rättfärdiga sig, äfven i de
mest förtviflade fall, är en gärd, som det
minst nogräknade samvete alltid frambär åt
den naturliga rättvisa som är inskrifven i
allas hjertan. Ehuru svag och otillräcklig
Carolinas ursägt kunde synas, svarade Helena,
utan att synas märka det bristfälliga deruti:
"Ni har icke bedömt mig rätt, Carolina.
— Om ni anat den glädje och erkänsla
denna upptäckt tillskyndar mig, skulle ni visst
ej uppskjutit min lycka. Min mors rykte är
återstäldt; det hade alltid varit ansedt af
hennes dotter för rent och obefläckade men nu
är det upphöjdt öfver misstankans och
förtalets anfall. Carolina, ni vet ej (och huru
skulle ni kunna veta det), huru
beklagansvärd! den olycklige öfvergifnes tillstånd är,
som genom intet band af naturen är fästad
vid sina likar? Ni känner ej de tröstande
föreställningar, hvaraf jag i natt intogs, vid
min fars säng, midt under den mest oroande
fruktan för hans lif!"
Helenas rörelse nekäde henne att
fortfara; slutligen tillade hon: "Det är
nödvändigt, Carolina, att vi väl förstå hvarannan.
Er mors egendom tillhör er, oinskränkt;
likasom om jag aldrig varit till. Jag äger ingen
rättighet till den. Allt hvad jag önskar, är,
att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
