Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen: biografier - 8. Friherre Bernhard Otto Rehbinder till Uddrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något förhållande eller någon som helst förevändning skulle kunna
hemfalla till fältmarskalkens arfvinge, till och med om
enkemarskalkinnan skulle träda i nytt äktenskap. Frih. Rehbinders ombud
förklarar vidare, att han tagit till sig de juveler och smycken, som äro
beskrifna och förtecknade i 3. punkten af „delningsförslaget“,
äfvensom diamantrosetten, som omnämnes i 6. punkten af nämnda
förslag. Friherre Rehbinders ombud och enkemarskalkinnan fritaga
hvarandra i öfrigt ömsesidigt från alla andra pretentioner, och särskildt
fritager enkemarskalkinnan arfvingen frih. Rehbinder från alla andra
på hennes äktenskapskontrakt grundade anspråk äfvensom från
hennes underhåll under sorgåret. Dessutom befrias arfvingen frih.
Rehbinder från de anspråk, som fröken Rose di Piossasco kunde
hafva på honom genom det i systerns äktenskapskontrakt af salig
fältmarskalken till henne gjorda legatet af 12000 livres, som skulle
till henne utbetalas såsom hemgift, när hon med hans samtycke trädde
i gifte, i det enkemarskalkinnan åtog sig att till sin syster vid hennes
giftermål utbetala nämnda summa, till hvilket arrangement fröken
Rose di Piossasco, som var närvarande, lemnade sitt bifall.
Det framgår icke af kompromissrättens protokoll, huru mycket i
öfrigt fältmarskalken lemnade efter sig; men hans förmögenhet ansågs
vara mycket stor.
Det vill väl synas, som om med ifrågavarande uppgörelse
arfsfrågan efter fältmarskalken borde hafva varit reglerad för alltid; men
man frestas att tro, att Fabian Wilhelm aldrig lyckats utbekomma
hvad honom af arfvet rätteligen tillkom. I okt. 1799 skrifver
nemligen kammarherren von Pritwitz till sin svåger Gustaf Didrik
Rehbinder till Uddrich (broders sonson till Fabian Wilhelm) från
Königsberg i Ost-Preussen, att han tror, att man med anlitande af
högt uppsatta personers bistånd skulle kunna erhålla något af arfvet
efter fältmarskalken, och s. å. och månad utfärdar Gustaf Didrik från
Uddrich fullmakt för von Prittwitz att af fältmarskalken B. O.
Rehbinders enka född di Piossasco eller andra hans arfvingar söka utbpekomma
hans lagliga del af arfvet. Von Prittwitz skulle för sitt besvär erhålla
1/3 af arfvet i händelse han lyckades utbekomma något, men i annat
fall skulle han icke hafva att fordra någon ersättning derför.
Man vet icke, huru denna sak aflopp; men enligt en tradition inom
estländska grenen af ätten skulle, sedan von Prittwitz anländt till
Turin i ofvan angifna ärende, enkemarskalkinnan hafva låtit honom
förstå, att han så fort som möjligt borde lemna staden, emedan hans
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
