Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henry Dunant, Röda Korsets uppkomst och Genèvekonventionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att af förbundsrådet erhålla den begärda inbjudningen,
hvarpå Napoleon, trots krigsministern Randous fientlighet
mot Dunant och hans planer, afsände en rundskrifvelse till
alla europeiska stater och själf blef den första bland
stormakternas härskare, som undertecknade konventionen i
Genève.
Trots en del af pariserpressens fientlighet fann Dunant
dock mer gehör än någonsin. Kejsarinnan beviljade honom
flera audienser, och krigsministerns maka blef en af hans
trognaste bundsförvandter. Madame de Staël, barnbarn till
författarinnan af samma namn, lade en af de hvita
armbindorna med rödt kors på sitt salongsbord för att få
anledning att tala därom med alla besökande, och män af
de mest olika politiska och religiösa åsikter enades om att
önska honom framgång i sitt sträfvande. Ernest Renan
talade länge med Dunant och sade vid afskedet: “Ni har
skapat århundradets allra största filantropiska verk —
Europa får blott alltför många tillfällen att draga nytta
däraf“. Äfven Guizot, den protestantiske statsmannen,
pére Hyacinthe, den berömde predikanten, marskalk Mac
Mahon, hertigarna af Nemours och d’Aumale m. fl.
betygade honom sitt deltagande. Ärkebiskopen af Lyon
förklarade sig vara tacksam att få verka för en sådan sak.
Abbé Broyer, en af sin tids stora vältalare, predikade
därom i själf va katedralen i Rheims inför en talrik och
utvald åhörareskara, hvarvid han begagnade följande
uttryck: “det röda korset förkunnar, att mänskligheten i
själfva verket är en enda stor familj, där hvarje medlem
har rätt till de öfrigas hjälp och deltagande. Under det
silfverglänsande banéret med purpurkorset tjänar en stor
här af barmhärtiga samariter från alla länder. De veta ej
längre af någon olikhet i uniform eller fädernesland, och
deras valspråk är Inter arma caritas, d. v. s.
människokärleken på slagfältet.“ Kejsarinnans biktfader abbé
Deguerry’ var dock kanske den mest entusiastiske af alla det
Röda korsets vänner, och det följande är i korthet en
sammanfattning af det, han upprepade gånger sade till
Dunant: “Eder stora tanke att bereda hjälp för de sårade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
