Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henry Dunant, Röda Korsets uppkomst och Genèvekonventionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta senare sällskap ansågs inför lagen som en missdådare.
Det var till en del för att undgå alla förväxlingar med
detta, som benämningen “Franska Röda korset“ sedermera
af sjukvårdsföreningen antogs. Utan att han hade en aning
därom, angafs Dunant på allvar för regeringen såsom en
medlem af den kommunistiska föreningen, såsom en af
cheferna för den stora “Internationalen“, och det var först
efter många ledsamheter och svåra trakasserier han
lyckades frigöra sig från följderna af detta misstag. Han
skrifver själf härom:
“Långa år igenom måste jag lida af dessa
förväxlingar, hvilka blefvo en källa till orättvisor, falska anklagelser
och hemliga smädelser under de år, jag irrade omkring i
världen, sorgsen, eländig och fattig, knappast i stånd att
uthärda minnet af forna bättre och lyckligare tider.“ I
hans “Minnen och anteckningar“ läsa vi dessutom: “Många
sade om mig: han håller sig själf för att vara något stort,
därför att han var med vid Solférino och skref en
berättelse därom. Aldrig var en förmodan så grundlös!
Tvärtom har jag alltid varit djupt öfvertygad om sanningen af
Skriftens ord, att Gud ofta utväljer just de svaga och
föraktade i denna värld till sina verktyg, på det att ingen
må kunna berömma sig af det goda, som genom honom
sker. Minnet af det goda, det blifvit mig tillåtet att verka,
var mig dock kärt under den tid af nära ett fjärdedels
sekel, då jag måste uthärda de kvalfullaste bekymmer och
led under ödets allra hårdaste slag. Men hvad vikt fäster
väl den vid världens beröm, som är en lärjunge till en
Mästare, hvars historia och hela lif är en enda stor smälek,
en enda stor missförståelse af hans hela personlighet?“
Om sin fleråriga vistelse i Paris berättar Dunant
vidare, huru han af egen erfarenhet lärde känna förhållanden,
hvarom han i sin ungdom läst, men då tog för att vara
foster af romanförfattarnes fantasi snarare än verklighet.
Han förde under denna tid en den anspråkslösaste existens
och måste vänja sig vid alla slag af umbäranden. “Äfven
jag“, skrifver han, “har hört till dem, som i ett gathörn i
smyg förtära ett vattenbröd, som hjälpa upp sina kläder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
