Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalmar sund
undrade valnötsträden, vinrankorna och murgrönan, som
växte fritt i den feta myllan, och upphunno äntligen
staden. Dess hus äro små, mest byggda av sten, som
hämtats från slottsruinerna, och gatorna äro betäckta med en
mosaik av stora flata sandstenar, hopfogade som det fallit
sig, liksom de lavastycken, vilka man ser betäcka gatorna
i åtskilliga städer på Sicilien. Vi emottogos med en viss
otålighet, då vi flämtande och svettiga upphunno
tulljakten. Den vecklade genast ut sina segel och satte av till
sjöss.
Burna av gungande vågor seglade vi nu uppåt
mynningen av Kalmarsund. Ölands nordligaste udde var snart
bakom oss, prydd med den ohyggliga bilden av etr vrak,
som gått under bland dess klippor. Natten sänkte sig över
det vida, öppna havet, utåt vilket vi styrde vår kosa. En
röd lanterna hissades på vår masttopp, och efter någon
väntan sågo vi även skenet av två röda och blå ljus på den
sydvästra horisonten. Det var ”Prinsessan Louise”,
kommande från Kalmar, som ändrade kurs, när hon fick se
oss, och kom emot oss. Vi drejade bi och blevo i mörkret
upptagna ombord, varefter vår kustsergeant vände om
och försvann som en lyktgubbe i rymden.
Major Dahlgren och jag hade, svettiga som vi voro efter
språngmarschen från Borgholms slottsruiner, tillbragt två
timmar på öppna sjön, vadan vi, till undvikande av
förkylning, nu ordinerades att dricka så mycket varmt thé,
som vi orkade. Jag hävde också i mig två stora
mandarinkoppar och gick ned för att svepa in mig i kojfiltarna,
[317]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
