Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
som sönderbröt dessa hårda berg och
sönderbråkade dessa fasta bållar inför Herren. Efter
vädret kom en jordbäfning, bergstrakten skakades i
sina grundvalar och öknen skalf. Efter
jordbäfningen kom en eld, det ljungade bland klipporna
och luften genomkorsades af hotande blixtrar.
Men icke var Herren i vinden, icke var Herren
i jordbäfningen, icke var Han i elden! dessa
starka naturkrafter voro blott förelöpare, förkunnande
Herrans ankomst, de visade Hans makt och styrka
— de starkaste äro intet för Honom — hvad
hade Elias att frukta för menniskor, för den
mäktigaste konung, då Gud var med honom.
Efter dessa fruktansvärda uppenbarelser af
Guds kraft, omsusades Profeten, den
Gudsmannen, af en mild och stilla vind. Stormen,
jordbäfningen, elden, dessa kraftiga symboler af Guds
vrede, de äro för Guds fiender, ej för Hans
bekännare och vänner. De hotade Achab, hans
gudlösa gemål och hans afgudiska folk, men icke
Elias, — Guds profet. Den milda vinden, den
var för honom. När den helt sakta och
svalkande strök öfver hans panna, så liknade den en
smekning af Guds hand, när dess behagliga
susning nådde hans öra, så var det liksom en
frids-helsning från Gud. Derföre, när Elias hörde
denna vind, skylde lian sitt ansigte och trädde fram
för Herren.
Han skylde sitt ansigte — ja vi förstå
honom! — När Gud i sin kärlek närmar sig vårt
hjerta, så känner man ju djupare än någonsin
sitt eget intet, sin egen ovärdighet. Man blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
