Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu heller!» utbrast han förtretad, »inte nu heller! Hvar
håller den drummeln hus igen?» och han famlade längs
väggen efter klocksträngen och ryckte i denna af alla krafter;
men ingen infann sig på hans ringning. Då erinrade han
sig, att han ännu hade svafvelstickor i sin ficka, och han
tände upp ljus åt sig. Han kastade sin kappa öfver en
stol och gick med ljuset in i ett sidorum, där en enkel
säng stod; han lade sig ned och sökte efter något under
sängen, han lyste under den, men fann intet. »Och inte
det en gång!» utropade han. »Jag har ändå sagt honom en
gång för alla, att han skall ställa mina tofflor här under
sängen, så att jag kan finna dem i mörkret; men är det väl
möjligt att nu få tag i dem?»
Han tog ljuset och gick förargad ut i salen, där han
började gå fram och tillbaka, för att få fötterna varma.
»Och det skall vara för min bekvämlighets skull, som jag
har en sådan dum pojke hos mig! Jag behöfver ingen
uppassning, jag har aldrig i mitt lif behöft någon, och så en
sådan där lymmel till från landet, som hvarken vet ut
eller in!»
Han fortfor med sin vandring. Han var en storväxt,
mager karl med starka lemmar, han var äldre än herr
Groterjahn, hans hår var redan grått, och de gråa ögonbrynen
hängde ned öfver ögonen på honom, hans rygg var något
framåtböjd, och djupa veck fårade hans ansikte; men hvad
som än måtte ha böjt hans rygg och plöjt fårorna i hans
anlete, hela karlen hade det icke kunnat öfverväldiga, ty
hans gång var fast och säker. Allehanda tankar vaknade
inom honom, och man hade kunnat se på honom, att dessa
tankar plågade honom.
»Han vill bara reta mig,» sade han för sig själf, »han
vet mycket väl, att jag alltid sitter på samma ställe;
hvarför sätter han sig då midt emot mig, om han ej vill ha
någonting med mig att göra? Tror han väl, att jag skall
söka ut mig en annan plats för hans skull? Nej, tack!
Jag behöfver inte gå ur vägen för honom. Hvarför satt
han nu i kväll och bligade oupphörligt på mig? Hvad har
han att bliga efter? De gamla tiderna komma ej igen. Ja,
om det vore en karl, som hade en egen vilja och en god
vilja? Men han är ett barn, en stackare, som hans hustru
har i ledband. Jag önskade, jag vore tio mil ifrån honom
och icke i hans grannskap; men skulle jag låta befalla mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
