Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han ville åter säga någonting; men nu kom herr
Groterjahn pustande och kippande efter andan i följd af
trapporna: »Helena, hvar är ...? Hvar ... hvar ... hvar ...
hvar är? — Men hvad? Det är ju Jahn?»
»Ja, Groterjahn,» genmälde den gamle herrn lugnt,
»det är din forne gamle vän Jahn.»
»Hur ... hur,» sade herr Groterjahn, som råkat i stor
förlägenhet, »ja ... ja ... ja ... Helena, hvar är Paulus?»
»Kom, pappa,» sade Helena, »Paul är i numro sju och
herr Nemlich med;» och när de kommo fram till dörren
numro sju, så trädde herr Nemlich ut emot dem med Paul,
och Jockum Klähn stod i dörren och sade:
»Paul, du kan gärna komma tillbaka, för jag och
husbond’ tycka bra om dig; men Frans Nemlich behöfver du
inte dra med dig; det är ett stort nöt! Han kallar mig alltid
för ni och herre och herr Klähn, och vi ha alltid varit i
lufven på hvarandra.»
Medan fru Groterjahn satt så där ensam med sin vrede,
ty backhäneln fanns icke mer, den hade hon redan förtärt,
och gift och galla och nerver så småningom upprörts inom
henne på grund af den försumlighet, hvarmed hon bemöttes
af de sina, och ur hennes moderliga ögon de skarpaste
blixtar slungades mot den oskyldiga dörren, genom hvilken
kränkarna af hennes familjeära och värdighet måste inträda,
hade ödet i sin outransakliga vishet redan sörjt för en
åskledare. Den gamla damen, som redan i Rostock anhållit herr
Nemlich, då han ville ta hennes ask, och sedan nästan alltid
åkt i samma vagn som Groterjahns, ställde sig rak och styf
som ett slags åskledare för de brottsligas skull vid fru
Groterjahns sida: »God kväll, kära ni! Jag ser, att ni sitter
här så ensam, och eftersom vi ändå nu redan länge varit
reskamrater, så ...» hon ville tillägga ännu några vänliga
ord; men fru Groterjahns blixtar flögo ofvanfrån ned i hennes
gråa hår, ilade längs hennes gamla magra kropp och den
gråa kappan och den gråa schalen och den grå kjolen ned
till hennes gråa snörstöflar, så att den gamla blef riktigt
rädd, glömde sin vänlighet och i stället kom fram med
den oförskämda frågan på plattyska: »Är ni ond, kära
dotter?»
Nå, det vet ju hvarje människa, som åtminstone någon
gång varit ond, att man i synnerhet blir riktigt förargad,
när man blir tillfrågad om sin vrede, och därtill kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
