Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magra armarna, som om hon ville till sitt hjärta trycka all
denna härlighet och honom som skapat den.
I gamle Jahns gråa ögonhår hängde tårpärlor.
De gingo vidare, det var som om de gingo genom ett
tempel, hvilket smyckats till en fest; lätta dukar och fanor
med brokiga kanter hängde ned från pelarna; allt var tyst
och stilla, man hörde endast dropparna, som föllo i jämn
takt, den ena efter den andra, ned från hvalfvet, liksom
perpendikelknäppar från evigheten, och på afstånd dånade
strömmen, som om han vore det outgrundliga djup, där
alla förrunna tider flöto tillsammans och alla kommande
taga sin upprinnelse.
De kommo in i ett stort rum, och midt i detsamma
fanns en liten förhöjning; de ställde sig på den och sågo
sig omkring, och så långt ögat kunde tränga genom mörkret,
sågo de grafstenar och till hälften afbrutna pelare och
postament, som om det vore en stor kyrkogård, och den gamla
damen hviskade: »Detta är Golgatha!»
Ögat kunde ej skönja slutet på grafvarna, och det
tycktes, som om dessa sträckte sig allt längre och längre
bort, som om hela världen blifvit en kyrkogård; och den
bäfvande själen lyssnade efter basunen, som gaf tecken till
att grafvarna skulle öppna sig och att alla de människor, som
blifvit begrafna, skulle uppstå.
»Det är långfredag i dag,» inföll den gamla damen.
»Jag vet det,» sade den gamle mannen.
De hade tysta vändt tillbaka igen, och när de åter
trädde ut i dagsljuset, andades de djupt, fastän luften
därnere icke varit tryckande, utan frisk och fri, men det
saknades solsken, och det är detta, som människan först hälsar
vid sin födelse och som hon på dödsbädden allra sist begär.
Efter regnet hade det blifvit solsken, och under detta
tina sinnena småningom upp från allvar till glädtighet, och
häri föregick Jockum Klähn de andra, ty när en af
vägvisarna utbjöd till salu en stor, röd salamander, som endast
finnes att få där i grottorna och ej skall ha några ögon,
sade Jockum: »Husbond’, den ska vi köpa oss.»
»Hvad ska vi med den att göra, Jockum?»
»Å, husbond’, vi ska skrämma folk med honom.»
Om kvällen satt det gamla paret i förtroligt samtal vid
den varma kakelugnen i hotellet, och Jockum Klähn, som
först sökt att bakom dörren och på en utvald högtyska, så godt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
