Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det har du rätt i, min gosse,» sade den gamla damen
och vände sig till Jockum, »Poik kastar sig här ned i
underjorden och flyter genom grottorna.»
Detta förundrade för öfrigt herr Jahn lika mycket som
hans Jockum; men någonting sådant hade han ännu aldrig
hört omtalas; och det förundrade honom därjämte äfven,
att tant Lina, som det tycktes, hade mycken god reda på
saker och ting.
Man steg in i grottorna, karlar med facklor sprungo
förut och anordnade belysningen, och Jockum Klähn sade:
»Herre je! Därute regnar det, och här är det alldeles torrt!»
»Först komma vi till dansplanen, där danspartier
verkligen ibland blifvit arrangerade. Jag tycker ändå, att man
gärna kunde visa större respekt för sådana här saker.»
»Hur kan hon veta allt det där?» sade herr Jahn för
sig själf.
Och de kommo in i ett stort hvalf och gingo öfver
en bro, och under bron brusade strömmen, svart med
glimmande ljusskimmer, alltjämt nedåt, som om han måste
störta sig ned i den djupaste afgrund, och ljusa kolonner
och pelare sköto ur mörkret ned mot bottnen, som om
byggmästaren ditsatt dem för att bära upp det hela.
Jockum Klähn sade ej ett ord, utan höll sig tätt intill
sin husbonde; tant Lina teg också, hennes ansikte hade ett
allvarligt och högtidligt uttryck, och Jahn tog af sig hatten
och knäppte ihop händerna; det föreföll honom, som om
han befunne sig i kyrkan och orgeln snart måste ljuda
uppifrån och nedåt.
Han var också i kyrkan, i en kyrka, som Herren Gud
själf byggt, och orgeln brusade: det var strömmen, som
forsade ned i afgrunden.
Vägvisaren förde dem vidare, från grottor till grottor,
och allt ljusare och tydligare blefvo kolonnerna och pelarna,
väggarna och stenarna; det var, som när en människa
fördjupar sig i de dunkla, outgrundliga spörsmålen om lifvets
och religionens väsen: hon arbetar vidare framåt med
mod och kraft, det blir allt ljusare och klarare omkring
henne, hennes tros pelare stå där allt tätare och klarare,
men målet finner hon icke.
»Hosianna! Hosianna!» utbrast tant Lina, då de kommo
in i den grotta, som kalla Dômen, och bredde ut de gamla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
