Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par små isbjörnar. Herr Nemlich kände nämligen helt
säkert mera till Nordkap än till Adelsbergergrottorna: han
framstammade därför, att han med största omsorg studerat
lilla Nösselt och lilla Cannabich och lilla Petiscus; men i
dessa böcker talades ej ett ord om grottorna. Bädeker hade
han också studerat under resan, men han hade däri ännu
icke kommit till Adelsberg.
»Hvarför har ni då rest med?» frågade fru Groterjahn
spetsigt. »Hvarför har ni icke i morse vetenskapligt sysselsatt
er med min son Poll, i stället för att låta honom löpa
omkring i huset med kypare och uppassare?» — Och
därvid såg hon på Anton, som om hon ville säga: »Nå, säg
du också något — annars ...»
Och Anton hade genom sin kära hustrus ständiga
förmaningar fått så mycket lefnadsvett, att han började: »Ja,
för så mycket penningar ...»
Då utbrast i detsamma Helena i högt jubel, just som
tåget svängde omkring en bergkant: »Ah, ah! Där är
hafvet, där är det stormiga hafvet! Där är Triest! Och här
nere, men se då!»
»Min dotter,» sade den gamla damen och stack sitt
hufvud ut genom fönstret vid sidan af hennes, och hennes
ögon strålade, som om hon ännu vore lika ung som Helena:
»det är Miramare!»
Gamle Jahn såg också ut öfver de båda fruntimren, han
sade ingenting, men det var som om en vårhälsning kysst
hans anlete. Allt, som nedtryckt honom, var glömdt; där
låg den härliga världen, och i hans armar låg den vackra
flickan, som en gång skulle göra hans gamla dagar unga.
Och bakom denna vackra ridå, som bildades af de tre
lyckliga anletena, satt fru Groterjahn i sin storartade vrede
och den stackars herr Nemlich i den förintande känslan af
att vara femte hjulet under vagnen och herr Groterjahn i
det lyckliga medvetandet af, att han denna gång återigen
rätt förstått sin fru gemål. De sutto dock alla i mörker
och fingo ingenting se. Men Poll hade sprungit upp från
sin fars knä och trängt sig mellan sin systers krinolin och
gamle Jahns päls, så att han nätt och jämt kunde med sin
lilla trubbnäsa nå upp till fönstret, och han utropade nu:
»Helena, Helena! Detta är ändå någonting helt annat än i
Warnemünde!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
