Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främmande staden; men solen sken så härligt, ungdomen
har lycka med sig, och oskulden finner öfverallt skydd. Hon
gick. Och se, när hon trädde ut genom dörren, stod hennes
skydd där redan fullt rustadt! Det var en liten beskyddare
med trubbnäsa och linhår, han bar en kort jacka och såg
mycket noga och lillgammalt på ett par arbetare, hvilka
höggo ränder i de kalkstensflisor, med hvilka gatan var
stenlagd.
»Paul!»» utropade hon, ty Paul var hennes lille oväntade
beskyddare, och skyndade nu ut på gatan.
»Men, hur kommer det sig, att du redan är ute? Se
bara! Det här är upp- och nedvända världen: när det är
halkigt hos oss, så skarpsko vi hästarna, och här göra de
gatstenarna skarpa, för att hästarna inte ska halka.»
»Men hur kan du vara så tidigt ute på gatan? Är
pappa redan uppe?»
»Nej, Lena, han ligger ännu och snarkar, och Nemlich
med.»
»Kom, Paul, så gå vi ut och promenera och söka
komma ned till hafsstranden.»
»Ja, kom!»
»Men, Paul,» sade Helena, då de gingo gatan framåt,
och tog hans hand, »du måste verkligen börja att hädanefter
alltid tala högtyska. Mamma önskar det så mycket, och
här förstår ingen människa plattyska.»
»Ja, det kan jag väl göra, men Jockum Klähn kommer
alltid med sin plattyska. — Lena, i dag på morgonen har
jag haft litet gyckel för mig. Ser du, Nemlich stack i morse
sin näsa ut ur sängen, och då ryckte jag af mig ett hårstrå och
stack in det i ena näsborren på honom och kittlade honom
därinne — du skulle bara sett, hvilka miner han gjorde.»
»Men, pojke, hvad är det där för streck du har för dig!»
svarade Helena och tog honom något hårdare i armen. »Tänk,
om mamma visste det! Hvem har lärt dig det där?»
»Det har Jockum Klähn gjort. Vet du, hvad Jockum
säger? Han vet ännu ett medel, som jag kunde försöka
en gång, men jag skall nog taga mig till vara. Ser du,
man tar om natten ett hvitt lakan öfver hufvudet på sig
och håller ett ljus framför ansiktet på sig och går till en
annans säng och vinkar tyst åt honom, då stiger äfven
denne upp och går alltjämt efter en. Jockum Klähn har
en gång gjort så med Adolf Grot, men han fick sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
