Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var skada, att du inte gjorde det, ty annars hade
du riktigt doppat dig, och då hade du aktat dig för att göra
om det en gång till. Laga nu, att du kommer hem, din
mor skriker med full hals efter er, och om du än inte fått
ett hårstrå vått, så är det därför inte säkert, att du får vara
på det torra.»
»Du är ett nöt!» skrek Paul och kastade en blick på
sned öfver axeln. »Vi ha ju ingenting farligt gjort.»
»Jaså. Nå, se där kommer din far flåsande. Så
uppskrämd gubben är! Men det bryr du dig väl katten om!»
Herr Groterjahn kom nu med andan alldeles i halsen
och ropade: »För Guds skull, hvad ha ni för er, hvad ha
ni för er? Mamma är alldeles förtviflad!»
»Ack, pappa, vi kunna inte rå för det, vi ville bara
njuta litet af den sköna morgonen,» sade Helena och föll
sin far om halsen.
»Å, pappa, det är ju ingenting!» inföll Paul. »Vi ha
bara varit ute och sett på krigsskeppet, där kanonerna
dånade, och gamle farbror Jahn och Jockum ha redan fått
reda på oss.»
Herr Groterjahn såg sig om. Där stod hans gamle
vän Jahn, och att denne var här för hans skull, kunde han
lätt inse. Hans hat, hvilket i det hela icke var af någon
stor betydelse, utan ständigt måste fyllas på nytt som en
läckande tunna, trädde som ett litet beskedligt barn ett steg
tillbaka, och den gamla godmodigheten banade sig som en
stark, undersätsig karl väg med båda armbågarna; han gick
fram till Jahn och sade: »Jag tackar dig så mycket, Jahn,
för att du ...» här stannade han, »att du funnit mina barn,»
men han räckte honom icke handen.
»Å, ingenting att tacka för, Groterjahn, det var bara
en tillfällighet. Farväl, Helena! Kom Jockum!» sade den
gamle kallt; han hade troligen väntat sig ett annat slut på
talet och gick nu sin väg med Jockum.
Det är bedröfligt med oss människor, att, när vår goda
natur visar oss rätta vägen, på hvilken vi kunna komma
till ett för oss och andra lyckligt mål, »afseenden och
förhållanden» ställa sig som diken och bommar i vägen för oss
och leda oss ifrån den rätta stigen. Men dessa båda ord
äro också, i förbigående sagdt, de gemenaste som finnas i
hela vårt språk. Hvar och en, som vill nå ett mål, måste
fästa »afseende», och hvarje stackare sitter i »förhållanden»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
