Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från hvilka han icke kan frigöra sig. Herr Groterjahn såg
i det ögonblick, då han blef varm och ville tacka den gamle
vännen, »afseendet» vid sin hustru resa sig bakom hans
rygg, och händerna, som han ville sträcka ut, voro
omlindade med »familjeförhållanden». Han var mycket ond
på sig själf öfver att han icke blifvit varm, och att han
låtit afkyla sig som en dålig kopp kammillte, så att ingen
stackars sate kunde få ned det. Han var mycket förargad
på sin hustru, därför att hon med sin jämmer och sitt skrik
onödigtvis bragt honom i en skef ställning — också ett
godt uttryck! — Och om han än hade nog faderskänsla i
sig att i det hela glädja sig öfver, att hans barn voro vid
lif, så hade han likväl för mycket förlorat andan och kommit
ur sin lugna författning, att han icke skulle ha fattat
det fasta beslutet att denna gång allvarsamt tillrättavisa sin
hustru för hennes oförstånd.
»Man skall inte oroa sig i onödan,» sade han, »ja, jag
skall allvarsamt säga mamma, att man inte skall oroa sig i
onödan.»
Men slutligen blef han genom Helenas böner och klagan
helt mjuk om hjärtat, och Pauls enfaldiga prat muntrade
upp honom, han kysste flera gånger sina båda barn, och när
Paul därefter ställde sig framför honom och sade: »Men,
pappa, så du ser ut? Da är ju bara halfrakad,» skrattade
han redan, men hejdade sig och sade i faderlig ton: »Ja,
därtill är du skulden, Paulus. Kom väl ihåg, att den ena
människan aldrig bör oroa den andra.»
Och när de kommo tillbaka till hotellet, var han själfva
glädjen öfver sin lycka, och han förde i sin fröjd de båda
barnen in i matsalen, och faderskänslan svallade hos honom
och han frågade: »Helena, vill du dricka en butelj
champagne? Paulus, hvad vill du äta, Paulus?»
»Schill, pappa, och sådana där små stekta backhänel.»
Men Helena hade ingen ro. »Ack, låt oss gå till
mamma! Kom!» — och hon yttrade dessa ord med en
sådan ängslan, att Paul måste hålla tillbaka sina lustar och
fadern kände samvetsagg öfver hela den förskräckliga
belägenheten och sitt djärfva beslut.
Då de kommo in i moderns rum, låg hon på sin soffa;
hennes nerver hade utan många omsvep tagit henne i kragen
och kastat henne ned på den. Hon oroade sig öfver sina
barn; men egentligen trodde hon ej riktigt på sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
