Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Visst inte,» sade Anton, ty han erinrade sig, att han
fast beslutat att säga sin hustru sanningen, »men hela bråket
var onödigt,» brummade han.
»Hvad? Onödigt?» skrek fru Jeannette och kom med
ett språng upp från soffan, så att hennes nerver föllo af
henne, till höger och vänster, som om de vore spindelväfvar.
»Är moderskärleken onödig? Moderskärleken är en
tigrinna, som i farans stund skyddar sina ungar;» och
därvid spelade hon tigrinnans roll ganska naturligt, ehuru hon
likväl icke grep Anton i strupen.
»Men människan bör ...» sade Anton, som ännu alltjämt
stod fast vid sitt beslut.
»Hvad bör hon, Anton? Hon bör tiga, när oron för
hennes barn talar ur moderns bröst.»
»Men människan bör inte ...» upprepade Anton och
bet ihop tänderna, som om han hade sitt beslut emellan
dem och måste klämma fast det, för att det icke skulle
tagas ifrån honom.
»Hvad, hvad?» utbrast Jeannette vredgad, ty Antons
beteende var så ovanligt och förfärligt, att hon blifvit
alldeles blek och måste vända bort ögonen. Dessa föllo nu
på Helena, som förgäfves sökte att lugna henne, och i det
hon utropade: »Mitt barn!» strömmade tårarna ur hennes
ögon.
Så där ja! Nu hade hon blifvit lugn. Men i Anton
hade den onde farit med hull och hår; han stod där utan
att vara det ringaste rörd, stampade med foten i golfvet
och utropade, i det han gick bort mot dörren; »Jag, jag ...
jag skall gå och raka mig.»
Men nu greps modern af ny ångest. Anton kunde
skära halsen af sig med rakknifven; hon tröstade sig
visserligen med, att han aldrig förut gjort så, men han hade ej
heller någonsin förr uppträdt så emot henne, och en gång
skulle ju alltid vara den första. Hon sade visserligen icke
detta högt till sina barn, men hon skickade likväl för
säkerhets skull Paul efter fadern, i tanke att åsynen af hans
älskling kanske skulle hålla honom tillbaka ifrån att begå
en sådan skamlig gärning. Hon var en mycket omtänksam
hustru.
Eftersom ingen jämmer och intet skrik hördes ifrån
det rum, där Anton skötte rakknifven, blef fru Groterjahn
lugnare. Helena gjorde i sin ömhet allt hvad hon kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
