Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du, Frans Nemlich! Nå, stanna ännu en liten stund här! Jag
skall ställa mig framför dig och låtsa som om jag vore
Helena, och då kan du ju upprepa din läxa, du har väl lärt
den utantill liksom allt det andra.»
Herr Nemlich hade sprungit upp och rusade nu
omkring i salongen med händerna för ansiktet, hans kinder
brunno, men hans hjärta ännu mera.
»Gemena karl!» utropade han.
»Och det säger du, Frans Nemlich! Se,» svarade
Jockum mycket lugnt och till hälften medlidsamt, »jag har
alltid ansett dig för dum; men jag måste förvåna mig
öfver mig själf, att jag underskattat dig: du är ju
halfgalen!»
Herr Nemlich sprang upp på däck; Jockum gick helt
sakta efter honom. Frans Nemlich kunde ej undgå honom.
Jockum liknade en af de stora ormarna, hvilka långsamt
men säkert, tum för tum sluka sitt rof. Herr Nemlich hade
rusat bort i fören, det dröjde icke länge förrän ormen kröp
fram till honom och sade: »Ja, titta du, Frans Nemlich!
Ser du, där gungar Helena sin väg, och vi båda sitta här
som ett par ollonborrar, hvilka fallit i vattnet och tacka Gud
för, att de ändå fått tag i ett halmstrå.»
Herr Nemlich vände sig ifrån honom, han tyckte sig
icke vara någon ollonborre, han ansåg sig i denna stund
för en galerslaf, som smidts på en bänk tillsammans med ett
riktigt odjur, ett mänsklighetens afskum, och såg all
lycksalighet ligga långt bortom hafvet.
Han skyndade bort till akterdäck.
Jockum kröp långsamt men säkert efter honom.
»Frans Nemlich, jag har ju sagt dig, alt du är galen.
Är du inte det kanske? Hur kan du sträcka ut din hand
efter Helena? Ser du, du har redan ofta slagit mig i synen
med, att jag bara är en betjänt, och du anser dig väl vara
en riktigt lärd professor från Rostock, som endast behöfver
mjölka sina fingerändar, för att få visheten hälld på buteljer.
Men det skadar dig inte, Frans! Tokig är du nu en gång,
det är säkert, men vi ha ändå en gång suttit i skolan på
samma bänk och ha äfven då och då slagits i all gamman
och vänskap, och ser du, sådant där afsätter under skinnet
ett ljuft, medlidsamt fett, så att jag inte kan säga annat än
att det gör mig ondt om dig, Frans Nemlich!»
»Det behöfver du alls inte säga mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
