Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Unkensteinarnas familj, poesien skulle gifva den rätta helgden åt
er förbindelse, här vid Julias graf skulle förbundet ingås,
och nu ...»
Helena yttrade intet, men den gamla damen tog till
ordet:
»Min kära dotter, om ni tänkt er det som så skönt,
att lilla Helenas lycka skapas just på detta ställe, så låter
det sig ju göra ännu. Ser ni här,» därmed gick hon bort
till Karl Jahn och förde honom till Helenas sida, »ser ni
här, detta är ej någon baron, hvilken sedan blir utvisad som
industririddare, det är en ung, rask man, som håller färgen,
och det vet ni bäst, ty ni känner honom ifrån det han var
liten. Hvarför vill ni inte knyta er dotters lycka vid denna
trofasta hand och detta friska hjärta?»
»Fru Groterjahn,» sade gamle Jahn, i det han trädde
närmare och åter räckte henne handen, hvilken hon likväl
icke såg, »vi ha varit oförståndiga och vi ha i detta
oförstånd med fötterna stött bort det goda, som vår Herre
erbjudit oss, trogen vänskap och godt grannlag, och ha i
stället tillväxlat oss hat och fiendskap — ett dåligt byte!
Låt nu grollet fara! och de goda gamla tiderna skola med
våra barns lycka också komma tillbaka till oss. Kom hit,
slå till!»
Fru Groterjahn rörde sig icke, Helena hade släppt sin
mor och grät vid Karls bröst.
Han stod där så rak och stark; men tårarna runno äfven
utför hans kinder; han började: »Fru Groterjahn ...» men
hann ej längre, ty nu hade Anton kommit närmare; men
han hade knappt börjat med: »Kära Jeannette ...» förrän
hennes händer sjönko ned ifrån ansiktet, hon kastade
hufvudet tillbaka, som om hon vore en stridshingst, som ligger
dödsskjuten, men vid trumpetens skräll ännu en sista gång
stolt höjer hufvudet, och hennes blick sade: »Du mask!
Äfven du, din stackare?» — Men Anton lät sig icke
förbluffa, och Jockum Klähn hviskade till Paul: »Paul, nu kommer
saken till slutligt afgörande.»
Anton började åter: »Kära Jeannette, betrakta denna
tafla, förefaller den dig inte rörande? Se, de älska
hvarandra alltsedan de voro små, Stora och Lilla Barkow ligga
tätt intill hvarandra, genom deras förening skulle de båda
godsen också komma på en hand, ty vår Paul har stora
anlag för studier — han må för mig gärna bli advokat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
