Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller doktor. Jag anser detta vara en fingervisning af Gud,
och, kära Jeannette, sådana fingervisningar skall människan ...»
»Låt mig vara, Anton!» genmälde hon och gick stolt
som en drottning fram till de älskande, ty hon anade, att
saken kunde bringas till stånd utan hennes medverkan, och
hon skulle då till sist få säga »ja» ändå; men på det sättet
ville hon icke afgå från makten, hon lade därför sin hand
på Helenas hufvud:
»Mitt barn, du har valt, din mor gifver dig sin
välsignelse.»
»Paul,» sade Jockum Klähn, »jag kan inte hjälpa det,
jag måste gråta. Jag har underskattat din mor: se bara på
allt detta!»
Men Paul hörde ej ett ord däraf, han hade sprungit
fram till sin syster och omfamnat henne ropande:
»Helena, Helena!»
Det var hans välsignelse.
Nu ville Anton såsom far också ha ett ord med i laget;
men Jahn fick honom under armen:
»Låt vara, Anton, stick ditt svärd i skidone; låt din
hustru nu handla. Du har ju sedan tid och tillfälle nog
att lyckönska din dotter. Låt nu din fru råda ensam. Hon
är på goda vägar. Men om du blandar dig däri, så skulle
hennes stolthet kunna åter uppresa sig, och det vore illa.»
Sällskapet begaf sig tillbaka till det af Groterjahns
bebodda hotellet; det unga paret gick i spetsen, med hjärtan
svällande af lycka, och Helena kastade den tacksammaste
blick på denna plats, där hennes öde vändt sig till det bästa,
och på den gamla oxhon, som om den vore en lyckans
urna, från hvars botten hon under fruktan och hopp dragit
den stora vinstlotten.
Gamle Jahn gick fram till fru Groterjahn och bjöd
henne armen. Hon såg snedt på honom och antog en min
som en patient, hvilken skall inmundiga en besk medicin;
men det som måste ske, det måste ske: hon hade sagt »a»,
hon måste nu också säga »b», hon mottog armen, men såg
ej vidare på honom och talade ej heller.
Desto mera talade det följande paret: Groterjahn hade
visserligen på Jahns inrådan behållit sin välsignelse för sig
själf, men sin lycka? Den kunde han icke styra, hon riktigt
frustade ur honom, och han stötte oupphörligt med
armbågen mot tant Linas refben och höll sin fria hand för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
