Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
§ 25- Om Bevis i allmänhet.
sub poena præclusi blifvit hänvisad att instämma parter, men
försitter dessa sina fatalier, derigenom icke har förlorat sin rätt att
såsom kärande på egen hand tala om den saken, utan endast
blifvit utestängd från den pågående tvisten mellan de båda förut
varande parterna.1
§ 25. Om Bevis i allmänhet. -
a. Allmänna anmärkningar.
De medel att åstadkomma juridisk visshet, hvilka benämnas
bevis, och hvilka i Sverige äro hufvudsakligen de samma som i
andra länder, äro emellertid här inpassade i den s. k. legala
be-vistheoriens system, om ock detta system icke för alla fall är
strängt genomfördt. Lagen bestämmer temligen noga hvilka
bevis som få användas, i ena eller andra fallet, och huru högt de
få uppskattas; den bestämmer vidare, att domaren skall antaga
saken bevisad, när ett visst mått af bevis föreligger o. s. v. (Hvarom
mera härnedan.) Här vilja vi endast anmärka, att lagen skiljer
mellan f dit bevis, halft bevis, mer än halft bevis (men mindre
än fullt) och mindre än halft bevis (dock något). Och på dessa
aritmetiska grunder lägger lagen särskild vigt. Denna indelning,
som annars med goda skäl kan klandras, har följaktligen sin stora
betydelse enligt svensk rätt. — Med afseende pä domarens
ställning till bevisningen i en process, hafva vi redan antydt, att just
inom detta område träffar man på punkter, hvilka svårligen låta
förena sig med den annars antagna förhandlingsmaximen. Om
part icke förstår anföra jäf mot vittne, skall domaren sjelf fråga
derefter, om möjligen sådant förefinnes, innan han låter vittnet
gå ed, R. B. 17: 13; han eger i allmänhet att ställa frågor på
vittnen, samt förhöra mot hvarandra sådana vittnen, hvilkas
utsagor äro mörka eller stridiga, anf. st. § 20. Det beror på
1 K. Dorn. d. 16 Sept. 1853. Schmidt, 26: 550—4. Jfr. ock Naumann,
5: 83—7 hvari förklaras, att en intervenient, som gjort gemensam sak med en
kärande, hvilken afvisats såsom obehörig att tala i saken, likväl får räkna sig
till godo den af den afvisade käranden uttagna stämningen.
: Jfr. Schrevelius, anf. st. s. 253 o. f. och der anförda förff. J. K.. Den
Sv. Bevisningsrätten. Lund 1871. Lindblad, Läran om Bevisning inför Rätta
m. m. Ups. 1842.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
