Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§26. Om Bevisskyldigheten.
67
§ 2G. Om Bevisskyldigheten.
I sjelfva lagen, R. B. 17: 33, uppställes följande regel:
«Käranden åligger sitt käromål lagliga bevisa: eller vare svaranden
fri. ’ Vänder svaranden någon omständighet fore, att sig dermed
värja: bör ock han med bevis den styrka.» Detta får emellertid
icke fattas så, som om parternas factiska ställning till processen
från början skulle ensamt härvid vara det afgörande. Det
innebär på sin höjd, att käranden, om hans käromål behöfver
bevisas, måste först åstadkomma sådant bevis, innan svaranden
behöfver med något slags bevis värja sig mot käromålet. Ar
deremot kärandens påstående bevisadt eller sådant, att det utan
särskildt bevis bör presumeras riktigt tills vidare, då måste
svaranden, om han vill undgå att dömas skyldig, förebringa bevisning
till sin fördel och till kullkastande af motpartens stöd. Hvad som
i hvarje särskildt fall behöfver af den ene eller andre bevisas, och
som han således i den meningen är skyldig att bevisa, att, om
han icke bevisar det, han går miste om det stödet, allt sådant
beror väsentligen på civilrättens bestämmelser om hvad som
fordras för rättigheters förvärfvande och bestånd. Och om t. ex.
i öfverensstämmelse dermed ett rättsförhållande mellan käranden
och svaranden bör, enligt allmänna eller för särskilda fall gifna
regler, anses hafva inträdt, mäste den af parterna, hvilken påstår,
att förändring deri har inträdt eller på andra skäl, oaktadt
rättsförhållandet måhända anses fortfara, yrkar på befrielse från sin
förbindelse, bevisa detta, om det nemligen för juridiska visshetens
skull är behöfligt att sådant bevisas. Sådant antages enligt svensk
rätt i öfverensstämmelse med allmänt gällande grundsatser.
Frågan om bevisbördans fördelning kan icke bero på vare sig den
ursprungliga ställningen såsom kärande eller svarande, eller på den
form: jakande eller nekande, som gifvits åt ett påstående. Det
är föröfrigt lika litet möjligt här, som annorstädes, att medelst
en för alla fall gällande regel afgöra bevisbördans fördelning.1
Vi skola endast anmärka, att understundom äro föreskrifter gifna,
hvilka hvila på af lagen antagna förutsättningar, som på sitt sätt
bestämma bevisbördan något annorlunda än efter den formella
regeln i 17: 33 R. B. Således t. ex. om en depositarius, under
1 Jfr. Naumann, 9: 471—7; 12: 316—20.
5’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
