- Project Runeberg -  Nordisk Retsencyklopædi / 4. Processen. Den svenska processen /
72

(1878-1899) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

§ 28. Vittnen. Om vittnesskyldighet och vittneshabilitet i allmänhet. 72

gan, huruvida quinnor kunna godkännas såsom vittnen, för de
fall, då lagen fordrar «gode män».1 Lagstiftaren har sjelf, pä
sednare tider, förklarat, att dylikt uttryck åtminstone icke lägger
hinder i vägen för att godkänna quinnor som testamentsvittnen,
K. Fkl. d. 2i Dec. 1857.

De allmänna habilitetsvilkoren äro följande:

1. Att hafva fyllt femton år. Detta afser egentligen åldern
vid den tidpunkt, dä vittnesmålet skall afläggas; och intet hinder
finnes för ett vittne att dä vittna om hvad sig tilldragit fore dess
femtonde är, jfr. K. Rådens Br. d. 28 Juni 1711." Men man
vill dock för sådant fall låta det bero pä domarens pröfning,
huruvida ett vittne, som visar sig beredt att afgifva vittnesmål
om något, som tilldragit sig i dess barndom (före femton är),
kan anses vid den tiden hafva haft tillräcklig uppfattningsförmåga
för att kunna tillerkännas full trovärdighet;3 och detta strider
icke mot domarens af lagens erkända makt att pröfva,
hvilkendera parten som har de bästa vittnen, R. B. 17: 7, 20.

2. Förutom hvad redan är anfördt angående
trosbekännelsens inflytande, med afseende pa edgången och formuläret för
vittnesmålet, kan anmärkas, att ingen får antagas som vittne,
hvilken bekänner sig till en sådan lära, att han har en falsk och
skadlig mening om vittneseden.

3. Både med afseende på dessa tva fordringar och med
afseende pä öfriga, ett äberopadt vittne rörande förhållanden i
allmänhet, fordras, att domstolen skall vara viss på, hvem
personen är, hvarifrån o. s. v.; ty ingen okänd får tagas god som
vittne, jfr. K. Br. d. 23 Mars 1738.

4. Om domaren finner, att den, som skall vittna, är
okunnig i sin christendom, och tarfvar undervisning om edens vigt,
kan han förvisa vittnet till presterskapet, att förhöras och
upplysas derom, K. Resol. d. 7 Aug. 1753; och ingen ochristen

’ Nehrman, Inledn. t. den Sv. Process, civilem p. 233 ansluter sig till den
meningen, att quinnor då icke böra godkännas. Så ock Calonius, De pactis
Antenuptialibus § 7 not 10. Äfven Schrevelius, anf. st. 280—1 lutar åt den
sidan. Hvaremot Lindblad, Om Bevisning inför Rätta, p. 120, uttalar annan
mening.

2 Hos Abrahamson, Anm. till Landslagen, s. 629.

3 Lindblad, anf. st., s. 115.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:05:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/retsency/4-2/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free