Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 2g. Om de särskilda Inhabilitetsgrunderna.
73
far vittna, med det undantag, som redan är anmärkt angående
mosaiska trosbekännare.
Angående här anförda punkter 2, 3, 4, se R. B. 17: 7.
§ 20. Om de särskilda Inhabilitetsgrunderna.
a. Om de Inhabilitetsgrunder, hvilka närmast röra vittnets förmåga att
afgifva trovärdigt vittnesmål. (Dexteriteten).
Dessa äro i allmänhet desamma här, som annorstädes. Den
person, som saknar det eller de sinnens bruk, hvilka äro
väsentligen nödvändiga för att kunna uppfatta ett factum, är
naturligtvis oduglig som vittne, likaväl som den, hvilken saknar de
egenskaper, hvilka äro nödvändiga för att kunna tillförlitligt framlägga
sina iakttagelser. Hvad särskildt beträffar döfstumma, antar man,
att de kunna godkännas som vittnen, om de lärt att på
tillräckligt tydligt sätt göra sig förstådda, t. ex. genom skrift eller
teckenspråk.1 Om ett factum tager i anspräk någon särskild
förmåga, för att kunna förstås, kan tydligtvis den, som saknar
den förmågan, icke antagas som vittne, det säger sig sjelft; om
t. ex. två personer tala ett främmande språk, kan den, som ej
förstår språket, icke vittna om hvad de sagt o. s. v.
Hvad beträffar psychiska brister, nämner lagen, R. B. 17:
7, endast wettlöshet såsom inhabilitetsgrund i här omhandlade
afseende; men derunder innefattas de vanliga graderna, från och
med egentligt vansinne till och med tillfällig oredighet,
sinnes-slöhet, feberyrsel, rusighet o. s. v. I allmänhet anlitar
domaren, för sådana fall, läkares intyg, när så ske kan, och
«wett-lösheten» icke är sä påtaglig, att något tvifvel derom icke
skäligen kan ifrågasättas. Lagen stadgar t. o. m., att ett annars
habilt vittne, men hvilket vid afläggandet af vittnesmålet visar
sig oredigt i sina berättelser, «säger nu ett, nu ett annat, nu
jakar och nu nekar detsamma,» ändå att Rätten gifver det
rådrum att sig väl betänka; det bör ej gälla, R. B. 17: 26.
Att inom dessa områden ofta kunna förekomma spörsmål af
mycket ömtålig natur, här, som annorstädes, det säger sig sjelft.
1 Jfr. Lindblad, anf. st. 116; Schrevelius, anf. st. 278 o. f.; Naumann,
anf. st. 12: 642 m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
