Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
§ 22. Begrepp och indelning. II9
För att en person skall kunna betraktas såom
statstjänare fordras det, att uppdraget skall vara gifvet såsom ett i
någon mån stadigvarande och själfständigt värf, som utföres
under kontroll och ansvar. Sålunda kan t. ex. icke den kallas
statstjänare, som utses till medlem af en tillfällig kommission
eller dyl., men väl den, som för kortare tid förordnas att
uppehålla en beståndande tjänstebefattning. För öfrigt kan
statStjä-naren vara tillsatt på lifstid eller för kortare tid, vara aflönad
eller icke, om ock på grund af tjänsteförhållandets natur
stats-tjänarevärfvet enligt regeln är en aflönad lifsuppgift.
Statstjänare i egentlig mening äro sålunda endast de personer, som på
grund af offentlig myndighets uppdrag frivilligt inträdt i ett
fort-bestående tjänsteförhållande, som innebär utöfvande i samhällets
eller dess representanters tjänst af bestämda statsmaktens
funktioner såsom ett själfständigt värf och under vederbörlig kontroll.
Till följd häraf kan den icke betraktas såsom statstjänare, som
blott för statens räkning utför ett kroppsligt arbete;
statstjänarens värf måste inbegripa en. offenlig funktion, åtminstone
måste därmed vara förenad offentlig trovärdighet.1 Sålunda
kunna i allmänhet hoffunktionärer, enskilda läkare,
advokater, som enskilda bruka till biträde, tjänstemän vid stiftelser,
som väl afse allmänt bästa men ej äro statens o. d., icke
betraktas såsom statstjänare, äfven om staten funnit nödigt att
för sådan verksamhets utöfning fastställa vissa vilkor med
afseende å kompetens och auktorisation och att af dem kräfva
tillfälliga tjänster. I Norge äro emellertid alla sagförere och
advokater uttryckligen betecknade såsom bestillingsmænd, n. L. 12
aug. 1848 § 16, 28 sept. 1857 § 6, och i Danmark äro de
sagförere, som utnämts före L. 26 maj 1868, ämbetsmän och de
därefter tillsatta bestillingsmænd2.
Bland statstjänarena kan man med hänsyn till deras olika
rättsliga ställning särskilja två klasser. Den ena utgöres af
ämbetsmännen3, hvilkas värf i allmänhet kunna sägas vara af
större vikt och betydelse samt innebära större auktoritet och
1 Schweigaard, Commentar over den norske Criminallov (3 Udg.) I,
160, II, 26.
2 Nellemann, Civilprocessens almindelige Deel (2 Udg.) 426 o. ff.
3 Jfr. Holck, Statsforf. R. I, 256 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
