Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
Sådant var tillståndet bland trupperna när regeringen
beslutade sig för att rikta det, som den hoppades, avgörande
slaget mot strejken.
Under natten utfördes alla marscher och kontramarscher,
så att operationerna kunde börja samtidigt på alla punkter.
Strax före dagbräckningen inträffade emellertid en lika
oförutsedd som olycksdiger händelse, som bringade oreda i
de vidtagna anordningarna. Just som. man lade hand vid de
sista förberedelserna i Chateau-d’Eau-kasernen, vilken på
grund av sitt grannskap med Arbetarebörsen och
Landsorganisationen, valts till huvudbas för de planlagda anfallen,
hörde man ropen: "Elden är lös!"
Kasernen stod i lågor!
Aiarméringen var snart verkställd. Under en förfärlig
villervalla störtade soldaterna ned på kaserngården och efter
ett ögonblicks panik och oordning började man att .släcka
elden. Den hade flera härdar — ett säkert tecken att den var
anlagd — och den rasade redan på flera punkter.
Man ansträngde sig för att få sprutorna igång; men
vilken förfärlig missräkning! Det fanns inget vatten! Den ena
vattenledningen öppnades efter den andra, men allt förgäves!
Ingenstädes kom vatten! Man hade ingenting annat att göra
än att konstatera faktum: att vattenledningen avsiktligt blivit
avspärrad.
Innan man nått till klarhet om detta förbryllande faktum
hade en dyrbar tid gått förlorad och man måste uppgiva allt
hopp om att kunna begränsa olyckan. Elden blev allt mer
och mer omfattande, kröp från våning till våning. En efter
annan störtade trossbottnarna samman med ett väldigt brak
och man kunde mellan rökmassorna skymta eldhärden som.
en jättelik smältugn.
När man ville rädda hästarna, avsedda till dragare för
kanoner och kulsprutor, sparkade de förskrämda djuren,
stegrade sig och voro alldeles oregerliga. Efter enorma
ansträngningar lyckades man att bortföra dem. Men det var däremot
fullständigt omöjligt, trots alla försök, att spänna dem framför
artilleripjäserna, vilka man slutligen måste kvarlämna på
kaserngården liksom hela ammunitionsparken. Ängslan och
oron förvärrades också av fruktan för de möjliga explosioner,
som kunde inträffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
