Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
Kritiken i vårt land har längesedan dokumenterat sin
oförmåga att följa konstnären på hans utflygter och i hans
iakttagelser, hänger fast vid sina i barndomen kolorerade
teatergubbar, stirrar fånigt på en gravyr efter Rafaels madonna, eller
skrufvar upp sig till dyrkare för de oupptäckta, afslagna armar,
som en gång tillhört Venus från Melos.
Det svenska idealet för porträttmålning närmar sig mycket
den kolorerade fotografien; också låter sällan en svensk måla
sitt porträtt i lifstiden, men då han ligger lik, brukar ofta en
målare tillkallas för att måla den salig afsomnades konterfej,
och anmodas då att sätta en glad och angenäm sällskapsmin
tillika med en blomstrande färg på kadavrets vissnade drag.
Familjen blir vanligtvis nöjd, ty den sätte likmålaren, eller
likmålarinnan, vet att med ett englalikt uttryck ersätta den
bristande likheten: men säkert länder detta system icke till den
svenska porträttkonstens artistiska utveckling.
Att se en hund meta fisk och markattor kring ett bord
dinera med serveter framför ludna bröst kan aldrig bli annat än
en styggelse; ty på samma gång det grundar sig på naturen,
är det naturvidrigt, och ändå är det vårt ideal i djurmåleri.
O, ljufva tankemåleri!
När man målar historia hos oss, håller man sig vanligtvis
till marginalen i Eklund, der de märkvärdiga årtalen stå, ty då
blir det lättast att finna motivet, som alla känna; ramlar man
in i historiens kärna och hjerta, så har man mindre utsigt att
bli förstådd, och är man helt enkelt artist och fattar sitt ämne
sjelf, då blir man plågad till döds, som Höckert vid sin
»slottsbrand», detta missförstådda mästerstycke, som undergått så
märkvärdiga öden, och som doktorerna i nationalmuseum ännu
i dag låta hänga vid taket, otillgängligt för hvarje konstälskande
sinne. Att taflan icke kan tilltala museets konstnärliga
smakråd förvånar ingen, som känner ordspråket: »inte illa, sa’ Holm
om Rembrandt».
Den äkta svenska genremålaren är Düsseldorfare, han
hemtar sina ämnen från Holland och Tyskland, vanan gör, att man
inte märker det; men sändes ett arbete hem från Frankrike,
Spanien eller Italien (isynnerhet från Frankrike), så skriks det,
att svenska artisterna måla utländskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
