Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid är subjektiva har dock aldrig lett till den slutsatsen att
vittnesmålen bör avskaffas och domstolen i stället dra sig undan i
spekulation. Jag vill understryka att det för en jurist självklara inte tycks
för samhällsvetenskaparna självklart. Det har funnits en påtaglig
tendens både i »öst» och »väst», till stor del under intryck av det
kalla kriget, att begränsa vittnesmålen till att gälla perifera problem
och i centralfrågorna hänge sig åt spekulation, abstraktion och
verklighetsflykt.
Det har naturligtvis varit mig en stark frestelse att bygga ut
boken, dra egna slutsatser, begagna mig av källupplysningar som förut
inte redovisats (förspelet till Sianhändelsen, hur agrarrevolutionen
började i norra Shensi, hur den slogs ned och varför), men jag har
undvikit detta. Det skulle spränga arbetets ram. I annat
sammanhang kommer jag senare att ta upp dessa frågor. I denna bok har
jag strävat efter att återge vad människorna själva sagt. Och så
länge man är överens om att det är människorna — de många —
som själva skapar sin historia är det första och nödvändigaste att
låta dem komma till tals utan att själv skjuta fram de egna
spekulationerna i förgrunden.
Om man läser denna bok som en roman skulle man säga att den
var en parad av »positiva hjältar», men detta är ingen roman. I
denna bok talar personer i egen sak. De söker vara uppriktiga, men
de vill också framställa sig själva så som de menar att de »bör» ses.
Detta blir nödvändigtvis positivt. Sak samma gäller det allmänna
skvallret i byn, det jag bl. a. utnyttjat i »Det sägs om ...». I detta
byalag talar folk inte alltför illa om varandra. I varje fall gör de
det inte till yngre eller utomstående.
Vi reste till Kina och i Kina på egna medel, honorar, förskott,
stipendier och lån. Vi var inga bjudsvenskar. Utan förskotten från
mitt förlag samt från VI och utan de stora stipendierna från
Boklotteriet och Sveriges Författarfond hade denna resa inte kunnat
genomföras.
Jag är också tacksam mot Kinesiska Folkets Sällskap för
Kulturella Förbindelser med Utlandet som under nio månader var den
organisation som hjälpte oss i Kina. Jag är speciellt tacksam för att
de under hela denna tid, trots våra hårda diskussioner i praktiska
frågor och trots att de inte alltid delade min inställning till
arbetsmetoder och sätt att närma sig verkligheten, dock aldrig bröt mot
vad de lovat vid vår ankomst till Kina. Ett sådant samarbete anser
jag riktigast, ett där man håller sig till vad som lovat och skrivet är
och inte tillåter emotioner och subjektiva faktorer att störa arbetet.
Jag är således många tack skyldig för visat intresse och visad
vänlighet, men den ende jag vill rikta ett rent personligt tack till, ett
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
