Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnor - Tu Fang-lan, »häng oss inte, far!» 56 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lös. Han spelade och drack. Vi barn fick gå ut för att samla
ätbara växter och rötter. När jag grävde upp dem sade man till mig:
»Har nu far din förlorat igen?» Han spelade alltid ett tärningspel.
Jag kan det inte. Jag ville aldrig röra vid det.
När han hade förlorat kom han hem och slog mor. Då var han
arg och vi var rädda allesammans. Vi barn försökte gömma oss.
En gång sade han: »Jag är oduglig. Jag kan inte försörja dem.»
Sedan tog han ett rep och skulle hänga mig. Då ropade vi: »Häng
oss inte, far! Vi kan arbeta och hjälpa till att försörja familjen.»
Han drack mycket och när han då kom hem var han farlig. Men
hade han druckit alltför mycket föll han bara omkull och var så
löjlig att alla skrattade åt honom. När han blev äldre skrattade till
och med hans barnbarn åt honom.
Men ibland var det bättre. Far var en god arbetare. Han kunde
arbeta mycket hårt. Då var han snäll och då försörjde han
familjen och allt var bra. Men sedan träffade han några vänner rätt som
det var och de tog med honom ut och det var som om han inte
kunde säga nej utan han följde med och drack och spelade och
förlorade och kom hem och var rasande och slog oss och arbetade
inte. Vi flickor var mer rädda för honom än våra bröder, men de
var också rädda för honom.
När jag var mycket ung band man mina fötter. Sedan sade mor:
»Denna flicka har stora fula fötter trots att vi band henne ung.»
Det gjorde mycket ont att få fötterna bundna. Det var som om
någon nöp mycket hårt hela tiden. Men man måste gå på fötterna.
Nu är jag gammal men jag är stark fortfarande, jag har goda ögon
och jag känner ingenting i fötterna längre trots att de varit så hårt
bundna att de är så här små.
Mor tog en lång remsa tyg och surrade fötterna så hårt hon
orkade. Det var alltid mor som gjorde det. Stora fötter måste vara
mjuka och sköna att gå på. Men man vänjer sig vid små fötter
också. När jag blev äldre och hörde att flickor kunde ha stora
fötter tyckte jag att detta måste vara skönt för dem. Min yngsta syster
som är fyrtio år nu har stora fötter och kort hår. När hon var liten
hade detta med stora fötter slagit igenom. Jag minns att mor sade:
»Det är gott att inte behöva binda hennes fötter. Tredjesyster har
haft tur.» Hon är ju mycket yngre än jag och därför har hon haft
ett bättre liv.
När jag var sexton år giftes jag bort till en fattigare familj. Det
var mor som bestämde det. Jag hade att gifta mig med den som
mor bestämt. Far hade ingenting att säga till om i den saken, han
sade bara: »Gift bort henne!» Nu flyttade jag in i en annan familj.
Nu blev livet bittrare. (Gråter.) Vi fick leva på potatis och melo-
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
