Note: This work was first published in 1967, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvinnor - Li Kuei-ying, kvinnopionjären, 32 år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han var så orolig. Han var inte van att inte arbeta.
I mars eller april 1948 retirerade Hu Tsung-nan. Då hade vi
ingen spannmål alls. Far gick då till Lochuan för att hämta utsäde.
Mina två yngre bröder arbetade ute på åkrarna trots att de var
mycket tunga. Far gick tillbaka till Lochuan för att hämta mer
spannmål. Den sålde han. Han bar säckarna på bärstång. Så höll
han på ända till dess att majsen kunde skördas. Då slutade han
bära spannmål från Lochuan. Skörden det året blev inte alltför
dålig. Jag minns inte sedan exakt när det var men jag tror det var
året därpå som far organiserade ett arbetslag för ömsesidig hjälp.
I det arbetade familjerna åt varandra och hjälpte varandra. Vår
familj var mycket fattig och jag gick till bergen och repade gräs åt
grisen vår. Jag skulle också sköta getterna och lagets kritter.
År 1951 sades det att Partiskolan i Yenan hade en
utbildningskurs för kvinnliga ganbus. Man sade att eftersom hälften av
befolkningen utgöres av kvinnor behövs det också utbildade kvinnor. Nu
skulle vårt arbetslag för ömsesidig hjälp omvandlas till ett
jordbrukskooperativ. Det var far som drev igenom det. Det var det
första av sitt slag och det var ett experiment. Arbetslaget för
Ömsesidig Hjälp talade med Partiskolan om mig och jag antogs och
sändes iväg för att gå på kurs och studera sex månader. Ända från
det jag varit liten hade jag drömt om att få lära mig läsa och skriva.
Jag hade drömt dagdrömmar om att bli student. Men när man
talade med mig och sade att jag fått lov att gå på Partiskolan blev
jag orolig. Ty vad kunde en bondflicka lära sig i skolan? Jag var
orolig för hushållsarbetet också, vårsådden skulle till att börja och
det fanns så mycket som borde skötas därhemma.
När jag kom till skolan träffade jag många kvinnor och män där.
Efter ett par veckor vande jag mig vid att gå i skolan. Huvudsaken
var att vi skulle lära oss läsa och skriva. I början var det lite svårt
för mig att leva kollektivt, sedan gick det bra. Jag beslöt mig för
att lära mig allt jag kunde. Inte ett ögonblick skulle jag förlora nu
när jag fått komma till en skola. Jag tänkte på hur det var i det
nya samhället och hur det varit under Hu Tsung-nans ockupation
och jag lovade mig själv att när jag blev färdig med skolan skulle
jag organisera alla kvinnor i byn för det nya livet, och jag läste med
allvar.
I skolan gick jag upp lika tidigt som i byn. Först hade vi en
lektion om fyrtio minuter. Då förhördes vi på våra läxor. Efter en
kort rast hade vi sedan en lektion till, det var antingen räkning
eller kinesiska språket. Klockan åtta åt vi frukost, vi brukade få
ångbröd och grönsaker. Sedan hade vi tre lektioner räkning och
kinesiska språket. Mellan varje lektion hade vi femton minuters
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
