16 bror Erkebiskop Tengströms, komma i tillfälle att se den intelligentaste sidan af lifvet i Åbo. Hos honom, universitetets vicekansler, den framstående författaren Franzéns och Kellgrens vän och sjelf poet, samlades naturligtvis hvad Åbo ägde mest framstående i vetenskap och dikt. Hans tre söner liksom mina tre bröder blefvo alla magistrar, af de förenämnde de tvenne äldste lärare vid universitetet, och husets trenne döttrar blefvo alla gifta med professorer, liksom ock min enda syster. Det akademiska lifvet och litteraturen i allmänhet voro altså väl representerade i den krets jag lefde. Men endast undantagsvis ansågs fruntimmer äga att deltaga i samtal om litterära ämnen, och gerna undveks också att i fruntimmers sällskap bringa sådana 1 på tal, och visade ett fruntimmer intresse för något sådant så fick man nog lätt en liten pik, en citation ur fru Lenngrens råd till min dotter, eller något sådant. Fruntimmer emellan kunde man dock nog ifrigt samspråka om verser, t. ex. dem som kanske råkat ingå i sednaste tidningsblad, men isynnerhet om romaner, hvilka nu redan temligt allmänt lästes. La Fontaines, åtskilliga engelska missers m. fl. voro ganska kända. Ungefär vid tiden 2 något före Runebergs studentblifvande fingo redan döttrarna i många hus lära sig fransyska, litet historie och geografi, och alt mer började man tolerera att de samtalade i lättare litterära ämnen, ja 3 sådant kunde till och med gillande anses af flere. I sjelfva verket måtte åt poesin egnats mera vigt och uppmärksamhet, än sednare blef fallet. Svårt är dock att med bestämdhet härom yttra sig, ty vanligen tror man att hvad man sjelf intresserar sig före, äfven är det som sysselsätter andra, eller som J. J. Nervander engång framdeles yttrade, »inte vet jag hur det kommer sig, men när jag blef student, då blefvo alla studenter, när jag tog graden blefvo alla magistrar, när jag gifte mig så gifte sig alla» o. s. v. Den svenska skönlitteraturen isynnerhet poesin hade man, syntes det mig, till punkt och pricka reda på, och icke utkom just i dessa grenar ett så obetydligt häfte att man ej åtminstone kände förf. och boken till namnet. Medgifvas måste att vid denna tid deras 4 tal ej hunnit blifva legio, Goethe, Schiller, Jean Paul, Körner m. fl. kändes och lästes, tack vare härföre till stor del de så kallade »upsala klassikerne» den i Upsala utgifna ytterst fula upplagan af »Deutsche Klassiker», der dock icke Körners verk ingick. Men med sången, diktandet, förhöll sig skulle jag tro, snarlikt lika som med sången i toner. Det kunde 1 å bane 2 näst 3 det 4 an-