20 blir att i alla dessa drag ur Runebergs lif eller hvad man då benämndt dem, väl finnes ett och annat korn af sanning, men hvad der sällan och alldrig finnes är — Runeberg! Sådana berättelser störde honom sjelf mången gång då han på sin sjuksäng läste dem, och mig har sådant plågat nog, för att jag vill akta mig att ock bära mitt strå till stacken. Och hvad jag från denna tid kunde berätta, är just endast eller mest sådant som 1 på sådant sätt af honom förtäljts, och jag, 2 som sagt antager att Strömborg under årens lopp härom antecknat fullständigare och bättre, än jag nu efter halfförbleknade minnen kunde det göra. Sådant som jag åter tror att Runeberg icke för honom omnämnt, gäller saker dem jag icke 3 anser böra af mig omberättas. Inom vår närmaste krets hade vi flere gånger roat oss med 4 uppförande af sällskapsspektakler, nu skulle åter ett sådant äga rum. Kort 5 före den för uppförandet bestämda aftonen, beslöts att vi borde ha 6 ett litet stycke till efterpjes. En sådan valdes, men en person fattades för att spela en liten roll. Någon visste att Rbg förut hade uppträdt (nämndes tittelrolen i Sockenskräddaren), jag tror hos Professor Laguses der han 7 konditionerat, och att han lyckats bra. Den lediga rollen var obetydlig, men beslöts att erbjuda honom den. Så vidt jag rätt minnes, var han vid denna tid redan informator i Erkebiskop Tengströms hus. Runeberg antog förslaget, endast ett par gånger repeterades och vår nye medspelare utmärkte sig just hvarken till godo eller ondo. Men nu skulle uppförandet ske. Piecen börjades och när efter några scener Rbg inträdde, pratade han så mycket otyg, såsom skulle det hört till rollen, och hvilket passade dertill, eller rättare just gjorde den till en karakters-roll, så att vi öfriga på scenen närvarande blefvo helt förbryllade, och hade ytterst svårt för att ej brista i skratt, ehuru han sjelf pratade sin persilja och förde sig på det allversammaste sätt, 8 storskrytande och skräflande. Åskådarne anade ej annat än att alt hörde till piecen. Som informator hos Erkebiskopens, dessutom slägt i huset och af gamle herrn på det mest vänliga sätt bemött, blef Runeberg nu alt mer införlifvad i slägtens sällskapslif, men fortfor länge att vara fåordig och stod ofta skild från den öfriga kretsen, till utseendet blyg och bitande på kinden; men att han i sjelfva sålunda jag tror mig ha skäl att antaga vill sällskaps förut en liten pjes till då och o c b