21 verket var intelligent, märkte man nog, liksom att han i all sin fåordighet var en stor skälm. Att han var väl ansedd bland kamrater, visste man och när dertill började spörjas att han vore poet, så blef han alt mer väl sedd och ansedd. Det var under vintern 1826—27, som han skref sin »Sång till solen» det första af honom som man såg i tryck. Gabriel Lagus har omberättat hvad jag för honom hade förtäljt om solsångens uppkomst, men då han ej alldeles 1 rigtigt erinrat sig den lilla tilldragelsen och andra sedan efter honom berättat den med tillägg och utbroderingar, så må den dock efven här få ett rum. Det var en afton, då som ofta, en mängd ungdom samlats hos Erkebiskopens. Som 2 ej sällan hände, roade vi oss äfven nu med allehanda lekar. Deribland förekom äfven en der dom fälldes öfver ett kort, hvilket sedan sändes ut på vandring i sällskapet. Enligt lekens reglor, hvilka jag numera ej minnes, stannade slutligen kortet hos någon, icke förut bestämd person, och denne var då förbunden att utföra hvad som ålaggts kortet. En ung fru dömde då ett kort att prestera en sång till solen. Kortets vandring fortgick enligt lekens reglor, och slutligen stannade det hos Runeberg, hvilket väckte stort jubel, då man kände att han skref vers ehuru ingen af oss hade sett något af honom. Han underkastade sig domen, endast förbehållande sig att ej genast behöfva fullgöra den; men lofvade att i nästa nummer af Åbo tidning införa den fo[r]drade sången. Någon pantlek såsom det berättats lektes således icke, sådana brukades ock just icke i vår krets, och äfven i fall det varit en sådan lek i fråga, så skulle man ju icke haft rätt att dömma öfver utlösen, ifall man skulle vetat hvem3 pantens ägare var. Att domen föll på Runeberg, var således helt och hållet en tillfäilighet, och just derföre så roligt. Emellertid har jag just nyligen i kalendern Svea läst uppräknade till och med hvilka pantlösningar först om qvällen4 blifvit använda jemte diverse andra broderier af den enkla berättelsen. Flere andra misstag af mera vigt förekomma i besagde kalenders biografi öfver Runeberg. men det toge alldrig slut om jag skulle söka till att anmärka alla sådana, såsom de finnas i nästan alla, större och mindre berättelser om Rbg. Som utlofvat var fanns verkeligen solsången införd i nästa nummer af tidningen. Bladets redaktör, A. G. Sjöström hade i en af verserna ändrat några rader, hvilkas ursprungliga lydelse jag numera ej minnes. 1 rätt 2 ofta 3 dess 4 kommit i fråga