42 Men man ränner ej långt med förlofning bara Och får jag ej kyssa dig ständigt och snart, Så går jag och hänger mig — det är klart. Åtminstone tänker jag tjuta och gråta Båd’ buskar och backar och skogar våta Och vandra och gapa på månans rund Så att himmelens kråkor mig flyga i mund. Ty den bytingen Amor han bor i mitt sinne Och grasserar som vore det värdshus derinne, Och befaller med hugg och befaller med slag Och rustar och frossar båd natt och dag. Han skulle så platt mitt förderf dock ej vålla Om han ville till andra partier sig hålla, Men han fräter min hjerna, han tär på mitt vett Han nöjer sig ej med en sämre rätt. — Jag sagt att min fides är snart medtagen Jag bedt honom tänka på morgondagen, Men han gnager och gnager hvar timma och stund Och tror sig ej nånsin få slut på ett pund. — Så må du förbarma dig, hårdaste tärna, Och tänka i nåd på din kärastes hjerna, Ty annars kanhända vårt bröllop en dag Får firas på Själö i dårars gelag. — Men skulle du ännu förhärdas och neka Så sänder jag verser som skola beveka Din förfärliga tunga till mildare ton Och lära dig engång rim och reson. Ty hvar känsla i dem är en glödande låga För att värma och bränna och sveda och plåga, Och hvar tanke en väldig stekvändare se’n Som skall vrida ditt hjerta för eldens sken, Der, önskar jag, månde du länge få stekas För att engång till fog och till lämpa bevekas Och lära dig pröfva hvad kärlek tillhör Så får du väl se huru godt det gör! Rbg. En annan gång sände han mig ett sockerhjerta, med verser af hvilka det mesta förkommit deri han beklagade sig öfver huru alla hans många förra flammor illa huserade i hans hjerta och ej lemnade honom fred, hvarföre han beslutit att röka ut dem derifrån såsom man gör med mygg om sommarn, men ville ändå ej att jag skulle lida deraf, utan slöt versen med: